Tankar från en tvåbarnsmor

Alve är en vecka gammal i dag. Helt sjukt. För på ett sätt känns det hela tiden som att det var för fem minuter sedan jag fick hålla honom för första gången, och samtidigt känns det så konstigt att tänka ett liv utan honom. Jag minns ju det, men jag kan inte förstå att jag kunde leva det. Och tänk - jag som så gärna ville ha en liten lillasyster... Vad skulle jag gjort utan min Alve hos mig? Blir gråtfärdig av bara tanken.

Nu ska vi se om jag minns allt. Förlossningsbesök den 14:e med tillväxtultraljud, som visade att Alve var lite liten (då uppskattade hon honom till under 2,7 kg) och att min moderkaka hade gjort sitt. Men supertappen var fortfarande super. Såklart. Redan där tvekade jag. Tåbbe frågade om jag var riktigt säker på att jag vågade testa igen, när jag efter bäckenröntgen och en timmes betänketid bestämde mig för att köra på kemisk igångsättning. Fast det stod klart och tydligt i journalen att NEJ det gör vi inte om. Men jag tänkte "Tänk om det går. Tänk om jag faktiskt få föda!".

Kvällen minns jag knappt, vi försökte umgås med Isola och pussas och kramas och packade hennes väska inför sleepover hos bästisen. Sov knappt någonting, samma nervösa känsla som inför igångssättningen med Isola. Samma fjärilar i magen, och samma tankar att "nästa gång jag sover i min säng har jag en son också. Sjukt."

Lämnade peppad Isola hos bästisen 07:15. Grät inte, vilket jag trodde jag skulle göra.

Första undersökningen visade att det hänt nada under natten, trots att slempropp börjat släppa och sammandragningarna varit både täta, regelbundna och rätt smärtsamma. En omgång gel lades, med minsta styrka. Låg med ctg en timme, och sedan fick vi ett rum på BB. Vi gick ner på stan, käkade riktigt storfrukost på ett fik, strosade runt och sen blev jag trött. Gick tillbaka, körde ctg och en ny undersökning. Ingenting hade hänt. Precis som med Isola. Där blev jag lite matt, men gav inte upp. Inte än.

Ny omgång gel, dubbel styrka. Gick till matsalen och åt middag, sedan tog vi långpromenader runt sjukhuset i stan. Värkarna började ge sig tillkänna ordentligt runt sex-sjutiden på kvällen, och det enda jag tänkte var att jag skulle fortsätta promenera - för det har man ju hört påskyndar förloppet. När jag fick stanna och flåsa mig igenom värkarna oroväckande ofta (enligt maken) var det dags att gå tillbaka. Det gjorde dessutom ont, och jag ville kolla vilken smärtlindring som var möjlig.

Ny BM och ny undersökning. Ja ni kan ju gissa... Jag kämpade på, som fan, med bara andning och Tåbbe som hjälp. Vid tvåtiden på natten blev badet ledigt, så där låg jag en timme i alla fall. Helt underbart, värkarna blev lite hanterbara, även om de fortsatte komma som en våg av smärta. Igen. Precis som med Isola. Jag hade en värk i minuten till slut, som varade mellan 35-40 sekunder. Inga naturliga värkar alls denna gången, bara kemiska. Efter badet ville BM, och Tåbbe, att vi skulle försöka avstanna hela förloppet med morfin och bricanylsprutor. Jag blev så ledsen, men förstod ju att de menade att jag aldrig skulle orka. Och Tåbbe var orolig, för jag hade så ont. Jag gick med på det, men sa något om att vi kanske borde ge upp istället? Men jag bestämde mig för att kämpa lite lite till. Efter tre bricanylsprutor, jag vet inte hur många morfinsprutor och en omgång med tens så kom samma panikkänsla som med Isola - jag ville dö. Jag försökte tänka på henne, herregud - hon var det enda jag tänkte på. Tåbbe har sagt att jag låg och mumlade hennes favoritfigurer från My Little Pony mellan värkarna, och jag antar att jag gjorde det för att hon på något sätt var min målbild. Jag ville i det läget bara överleva för att komma hem till henne. Jag sa till Tåbbe att jag inte klarar mer, nu får han ta över. Sen minns jag att han står och är arg på en läkare som inte vill snitta än. Och jag hör hur läkaren kallar mig fel namn och Tåbbe blir norrländskt behärskat asförbannad, och skriker att han måste läsa min journal och han måste snitta mig NU. Barnmorskan försvinner snart, någon rullar iväg mig till ett förlossningsrum där jag får andas lustgas i alla fall. Som om det hjälper på kemiska värkar. Och ingen förstod varför inte bricanylsprutorna hade någon verkan.

Sen låg jag där, och tänkte att det är så här jag dör. Inte av cancer, utan av en sabla förlossning som inte gick vägen. Då kommer min ordinarie läkares ansikte fram över mig. "Jessica förlåt mig, jag önskar jag aldrig gått hem i går. Nu tar vi ut honom, vill du vara vaken eller sova?" Jag valde vaken för Tåbbes skull. Eller mer för att lillebror inte skulle födas med en sovande mamma och en pappa som står utanför, så han blev alldeles ensam.

När sköterskorna kom in för att förbereda akut, så visade det sig att två av tre är samma som tog hand om mig efter första tumöroperationen. Samma änglar. Den ena väldigt medkännande fast med humor, den andra extremt djup och som gärna talar om Gud. Såklart att det skulle vara de två. Allt gick fort fort och jag släppte inte lustgasen många sekunder. När väl bedövningen var lagd inne i OP-salen så, ja jag kan inte förklara. Allt bara blev lugnt, för jag hade ju inte ont längre. Ingen behövde stressa, för det gjorde ju inte ont. Och den rädslan och paniken vi kände under Isolas akutsnitt var helt borta, nu visste vi ju vad som skulle hända och varför rummet var fullt med folk och varför alla drog i mig. Vi sjöng Isolas favoritsång, pratade om hennes och hennes hästar för att göra henne mer närvarande under lillebrors förlossning. Mitt i all sång kände jag den välbekanta känslan av vacuum i magen, tittade på Tåbbe och sa "nu kommer han!" Därefter hörde vi ett litet gnyende, men var inte säkra på vad vi hörde. Sedan kom ett rejält bebisskrik (som vi aldrig fick höra från Isa), och den känslan då... Ja, det är väl som när man efter en vaginal förlossning får upp bebisen på bröstet antar jag! Vi brast ihop bägge två, läkaren ropade att mamma och pappa har rätt, det är en med snopp. De slängde fram honom framför mig, jag hann se att han var helt grön!? Sedan drog de med Tåbbe och sprang, och kvar låg jag igen ensam och grät glädjetårar. Precis som med Isola. Men Tåbbe kom ganska snabbt tillbaka med ett knyte i famnen, och tårar rinnande längs kinderna och sa "han ser ut precis som Isa!" Och visst gjorde han det, en kopia till och med. Sen satt han och Tåbbe bredvid mig en lång stund medan jag syddes, och jag bara tittade på underverket. Han hade bajsat i vattnet, därav det gröna. Och navelsträngen låg flera varv runt halsen, så min läkare sa senare att han antagligen inte skulle fixat en vaginal förlossning ändå.

Vi fick ett rum på förlossningen att pusta ut i, och slapp skiljas åt med uppvak och allt. Sedan kom barnmorskan in och mätte och vägde underverket, 48 cm liten och 2884 g lätt! Vi rullades till slut till BB och började bubbla. Jag kunde inte se mig mätt på honom, mitt älskade underverk - MIN SON.

Han föddes torsdagmorgon, 09:30. Komiskt eftersom jag sa till barnmorskan kvällen innan att "innan 10:00 är han utsnittad i morgon" och jag fick tyvärr rätt. Fredagkväll var det slut med morfinsprutor, och då började jag känna av en jävligt jobbig huvudvärk. Men bara när jag satt eller stod upp, mycket konstigt. Fredag åkte även Tåbbe hem till Isola eftersom hon inte alls hade det så bra hos barnvakten, och bara längtade efter sin mamma och pappa. Min finaste finaste älskling. Tåbbe saknade dessutom nästan ihjäl sig efter henne, så jag sa att jag kirrar det här - bara åk. På natten tog barnmorskorna Alve nästan hela natten, vilket inte var så jobbigt eftersom han sover sju timmar i stöten nattetid. Dagen efter fick vi höra att jag fick flytta ner till lätt-BB där Isola också fick sova, och lyckan var gjord! Tills jag satte mig i rullstolen. Aj mitt förbannade huvud. På något sätt rullades jag ner, förflyttades över i en säng och fick en stark voltaren up my ass. Efter en timme mådde jag mirakulöst bättre och vi beställde pizza och myste. Dagen efter - förbannade huvudvärken var tillbaka. Då sa barnmorskan nere på lättis att hon trodde det rörde sig om post-spinal huvudvärk sedan bedövningen i samband med snittet. Och att de gånger jag mådde bra förklarades av att jag hade morfinpreparat i kroppen. Så iväg med Isa igen, och upp till BB. Där låg jag med dropp hela dagen, mådde något bättre på kvällen och trodde jag skulle få komma hem. Men måndag morgon vaknade jag sämre än någonsin, pratade med narkosläkare som förklarade att hon skulle göra en blood-patch på mig, alltså spruta in mitt eget blod i hålet i ryggen där det läckte vätska. I vaket tillstånd.

Vi såg till att Alve blev utskriven med Tåbbe och fick åka hem (inte alls kul att säga hejdå till sin son) och jag rullades upp till intensiven. Där jag var med om det mest obehagliga jag någonsin behövt göra, men jag ska inte gå in på detaljerna. Kan bara säga att det kändes som att någon körde en stor piprensare i ryggmärgen på mig.

Men det funkade.

Liggande läge eftermiddag och kväll, sov hela natten och dagen efter fick jag äntligen åka hem! Och här är vi nu, en familj på fyra plus två hårbollar. Jag har rätt ont, ligger ju efter i läkningen sedan snittet eftersom jag blev sängliggande flera dagar extra - men det funkar med smärtstillande och om jag vilar och tar det lugnt. Vilket jag är sådärbra på, men ska bli bättre.

Bvc var här i dag, Alve väger 2898 nu, så har gått upp 90 gram på tre dagar (han dippade ju såklart lite på BB) och det var helt ok. Vi försöker inse att bara för att han ser ut som Isa så är han inte Isa, han äter inte som Isa och framförallt så kräker han. Som inte Isa gjorde :D Men han sover som henne, och är vaken som henne och med som henne. Han är ju mini, så våra 8 plagg eller vad det är i strlk 50 sitter som för stora morgonrockar och åker bara av. Just nu lever han i bodysar i strlk 40, vilket är helt sjukt! Och min fina garderob i storlek 56 känns så avlägset! Haha! Men jag vet ju att det går fort när det väl börjar hända saker.

Jag skulle kunna skriva uppsatser om kärleken jag känner. Såklart, vilken mamma kan inte det. Jag var så rädd att inte kunna knyta an till honom som med Isola. Jag var så rädd att besvikelsen över en son inte skulle försvinna när han kom. Men jag fullständigt totalknockades av den kärlek han för med sig. Jag kan inte förstå att vi har klarat av att leva utan våra barn. Herregud vad jag älskar dem sönder och samman!

Nu är Isa och pappan i stallet för första gången, Isola har fått plats på en ridskola för småbarn, mer som ett hästlekis tror jag de kallar det. Jag är superpepp på vad hon har att säga när hon kommer hem. Min son har sovit nu i tre timmar och jag vill bara väcka honom och lukta på honom och pussa honom. Så jag gör nog det!

/ J