/J
30 januari 2014
30 januari 2014
Läste igenom era kommentarer igen på inlägget om bloggens vara eller icke varande. Jag insåg sen att jag sällan svarar på kommentarer, men ni ska veta att jag bär mig med dem och att de gör det där outhärdliga lite lite lättare. Jag är inte ensam! Och så blir jag lite gråtig av all kärlek.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja du har en hel armé härute i cyberrymden som vill ge dig all stöttning och kärlek. Din historia är så gripande och det går inte att låta bli att engagera sig. Och kan det bara bli lite lite lättare för dig så är jag glad. Och du ger oändligt mycket tillbaka.
SvaraRaderaVad jag önskar att cancer inte fanns... Vad jag önskar att du ska få leva länge och få må bra. Vad jag önskar att du ska få vara med dina go-ungar tills de blir vuxna.
Kramar i massor