Hårinlägget.

Nu är det borta. 

Duschade länge, tvättade omsorgsfullt och använde inpackning. Halva håret låg kvar på golvet efteråt. En timme senare kom Katta med bakelser och rakningssupport. Och min sista schamponering gjorde att rakningen blev ok. 

Nu är det gjort!

/ J

För lite jävla hår.

Jag kan inte sova. Som vanligt.

Jag har haft tre fantastiska dagar, därav min tystnad. Jag har inte tänkt död död död eller cancer cancer cancer varenda vaken minut. Min familj (Camilla och barnen) var här, Mads var här och i dag var jag och maken med barnen i simhallen! Underbart roligt, ett minne i hjärtat.

Take-away-Friday på altanen i solen och jag var så stark, pigg och frisk! Efteråt åt vi chokladbollar och spelade spel utomhus och lillebror vägrade sova och fick vara med, men det gjorde inget för alla var så glada och så drog jag handen genom håret och fick en jättetuss hår. Alla tystnade och tittade på min hand. Och Isa var den första som till slut sa något.

"Jaha, då får vi raka dig nu då."

Nu ligger jag här och gråter igen och tänker död död död och kan inte sova. För lite jävla hår som jag visste skulle ramla i dagarna. Och jag letar febrilt efter den segervissa känsla jag haft de senaste dagarna, och försöker minnas alla de positiva tecken han visat mig. Men allt är som bortblåst. Nu ska jag gråta en skvätt till, sova en sista natt med mitt hår och snälla gode Gud låt mig överleva och få tillbaka det.

/ J

Nu har det vänt for sure!

I går när Maria och barnen kom hit vände både humör och välmående, och det har fortsatt. Hade problem att somna i går så jag fick ta en insomningstablett i vanlig ordning. Sov sedan hela natten, och har varit pigg och mått bra hela dagen i dag. Var och testade nya peruken hos frisören, och köpte med den hem. Ska tvätta den och så tillbaka med den nästa fredag - när jag är skallig - för att klippa, platta och ordna med den. Nu ser den ut som en hockeyfrilla möter Hollywoodlockar - sådärsnygg. Men jag ser potentialen när frisören förklarar, så jag tror det kommer funka fint.

Provade även en accessoar istället för sjal eller mössa, en snygg blå variant som man bara drar på. La undan den så jag får testa nästa vecka utan hår under också. Blir lite snål, fast det inte ens är jag som betalat! Fonden har kvar pengar, jag vet inte riktigt hur mycket än bara :D Men jag vill inte lägga 490 kronor av dem på ETT plagg/grej/whatever you call it.

Men gillar inte mössmodet.

Fast fasen vad jobbigt att behöva knyta sjal eller scarf hela tiden som Maria poängterade.

Men ska som sagt testa den blåa utan hår också. Annars får jag väl packa upp symaskinen helt enkelt.

Det var bara jag och Isa ner på stan, tog bussen och gjorde lite ärenden. Åt glass istället för lunch, och hade kvalitetstid. När vi kom hem var vi i trädgården hela eftermiddagen, lekte med vatten och busade.

Har plockat 80 fläderblomsklasar i kväll och nu står en hink fylld med saft i förrådet. Blir nog fem liter. Men det syns inte ens på trädet, så jag ska tillbaka i morgon och plocka mer. Läste ett tips om att frysa in fläderblomsklasar om man inte vill/orkar göra all saft samtidigt, så det ska jag göra.

Nu blir det fötter i högläge och snart nattning av stora. Lilla verkar ha ont i kroppen, han var så ledsen och kom inte till ro. Plutt.

/ J

Mitt sämsta...

...är när man hittar bloggar som handlar om ens sjukdom och tillstånd - och så blir man peppad av ett inlägg och trycker sedan på startsidan för att läsa om hur tjejen mår i dag.

Onkologen ljuger inte. Alla är döda. 

Men annars har det varit en bra dag!

/ J

Älskade Isola.

I går var en dålig dag. En överjävligt dålig dag faktiskt, jag mådde A P A.

När Isola vaknade av en mardröm runt tiotiden på kvällen bestämde jag mig för att ge upp dagen och försöka sova istället, så vi la oss i vår säng tillsammans. Hon började genast snarka. Jag kämpade mot värme, svett, onda händer och fötter, magknip och sorgsna tankar. Det som störde mest var helt klart dotrans snarkande. Så jag tog en insomningstablett, pallade upp kuddarna och pluggade i hörlurarna. Började lyssna på Jonas Gardells sommarprat, samtidigt som fullmånen lös upp hela sovrummet. Hans första låtval var "Idas sommarvisa" och medan jag lyssnade blev jag så varm i hela kroppen och log stort. Låten fick mig att tänka på farmor, och för första gången gjorde jag det med bara ren och skär glädje i kroppen - inte med den uns av sorg och saknad som alltid annars ständigt är närvarande.

Så insåg jag att så kommer kanske Isola också tänka på mig en dag. Något kommer påminna henne om mig, och hon kommer spricka upp i ett stort leende över det minnet och den känslan. Då kommer jag sitta med farmor och le tillbaka åt min älskade unge.

/ J

Värsta dagen.

Ont i fötterna. Ont ont ont. Mår konstant illa och är så trött.

Men fotograferingen gick nog bra! Riktade all energi ditåt. Och sedan somnade jag nästan under fika med kollega hemma i köket.

/ J

En helt vanlig onsdag.

Ja men faktiskt. Det blev nästan så.

Vaknade, gick upp och åt frukost med Isa och Tåbbe - Alve hade redan hunnit äta sin. Tåbbe körde sedan och lämnade Isola på förskolan och vidare till ett möte. Jag var heeelt slut direkt, men drog såklart igång tre olika projekt här hemma medan Alve fick sitta i mitten och leka. Så fort Tåbbe steg innanför dörren släppte jag allt (och därför ser det fortfarande ut som kaos två veckor efter inflytt) och gick upp och la mig. Sov en timme, duschade och umgicks med killarna. Tåbbe hämtade Isa, vi åt mellis och sedan åkte alla till BVC med Alve. Förra veckan var vi på 10-månaderskoll och då hade palten bara gått upp 55 gram på två månader. Vi ha bombat med smör, smör och åter smör och mer mat - och han får äta allt själv nu eftersom han vägrar matas. Snacka om lycka när vågen visade plus 300 gram - på en vecka!! Hurra!

Läkaren kollade även prinsens leder, fötter och ben och konstaterade att han bara är sen i utvecklingen, och att det inte är något fysiskt fel. Som vi trott, men skönt att få veta ändå.

Jag passade på att visa upp tråden som stack ur ärret efter venporten för tre distriktssköterskor, och den sista är en kvinna som brukar ha hand om mina infekterade sår och annat - så hon tog tag i saken och drog bort tråden. Eller vad hon än gjorde. Aj.

Illamåendet har inte varit lika tufft som tröttheten i dag. Har sovit två gånger och är ändå som ett vrak. Hoppas det lägger sig snart. I morgon ska vi fotas! Och på fredag vill jag fira midsommar med familj, vänner och hår.

/ J

Bucket List - fast åt andra hållet.

Av helt naturliga anledningar börjar ju den där listan formas så sakta nu. Saker jag så gärna skulle vilja göra. Innan det är dags. Det är förvånande få större saker. Mest vardagliga saker. Men ja, den växer.

Men så i dag kom jag på att det är ju orättvist att i så fall inte göra en lista med saker jag är så tacksam för att jag fått vara med om. Den är ju också lång. Alla har inte turen att få träffa rätt partner, få gifta sig men den man älskar mest och sedan få inte bara ett utan två fantastiska underbara ungar. Eller att ha så många fina vänner som jag har. Och att vi äntligen fått en trädgård. Ja.

Och i eftermiddags när jag dansade tryckare med Alve kom jag på en sak till.

Jag är SÅ tacksam över att jag en sommardag förra året på ett tåg hem från Stockholm när jag fått träffa bästisens son för första gången, bestämde mig för att lyssna på Klara Zimmergrens Sommarprat. Och där pratade hon om att hon avundades de som inte sett serien Six Feet Under, och att hon aldrig sett något bättre.

Jag åkte hem och maratontittade den serien. Och den seriens avslutningsscen, en sex minuter lång scen, är det bästa serieslut på den bästa serien som någonsin gjorts. Och den låten...

Jag är SÅ tacksam för att jag hann titta på den serien!

/ J

Att söka tecken när de inte syns.

Den första låten jag hörde efteråt (hela mitt liv är indelat i före och efter just nu - före jag fick veta att jag ska dö och nu i spillrorna av det, det vi kallar vardagen) är den här. Den säger mig inget i alla fall, men som jag önskar att det fanns något budskap i den till mig. Jag vill ju ha en låt som jag om 25 år (en kan ju få drömma) kan lyssna på med gåshud över kroppen och tänka "tack gode Gud för att du räddade mig 2013" och glädjas över diskberg och skolläxor och tvättstugetider och allt annat jag drömmer om att få göra hela tiden. Men så blev det en kärlekslåt med Pink. Nåja, det kunde ju varit värre också. Typ Metallica.

Har tagit det lugnt i dag. Isa är på väg hem från bästisen nu, har varit där hela dagen. Jag har slumrat, legat i solstol i skuggan och sovit i sängen. Alves gudfar som bor i Motala kom på ett besök ett par timmar i samband med jobb. Innan dess hann vi ta en promenad också, jag och mina två pojkar.

Känner mig extremt gravid, med trötthet och det ständiga illamåendet. Men det hjälper att äta lite och ofta, så nu kör maken inom affären och bunkrar frukt och Loka.

/ J

Det har börjat.

Klockan är strax efter fem och jag kan inte somna om. Alve ligger bredvid och luktar kissblöja, det funkar sådär.

Har vridit och vänt mig av illamående sedan två, samtidigt som jag glidit in och ur sömnen. "De sa att det ofta blir som när man var gravid", tänker jag. Men vilken av ungarna menar de?

Prick klockan fem fick jag svaret. Isola. Såklart! <3 Tömde magen rejält tre gånger och låg sedan flämtande över toastolen och såg solen klättra på himlen genom fönstret. Tänkte att vilken tur vi hann flytta så jag kan kräka i solsken.

Nu ska jag försöka somna om. Klockan åtta är det dags för medicinering mot illamående. Haha! 

"Biverkningarna kickar in på onsdag". Jamen eller hur!

/ J

Nu är det igång!

Sov tre timmar i natt. Totalt. I 20-minutersintervaller. Trots att vi ägnat söndagen åt tvätt, renbäddning, dammsugning, uppackning av de sista lådorna utom två, ompackning av lådor innehållande vinterkläder och skor till förråd och avslutade med en dusch av samtliga familjemedlemmar efter det. Tog dubbel dos ångestdämpande och insomningstabletter, men det hjälpte föga. Det kändes som att hjärtat skulle hoppa ur kroppen.

Upp i ottan, väckte Isa som var överlycklig över att få äta frukost på dagis för första gången sedan Alve föddes! Upp med Alve, i med frulle. Maria kom som skulle passa lillen hela dagen, och vi stressade som vanligt lite småsena i väg för att lämna Isola på dagis. Inga tårar eller skrik som det annars varit de senaste två veckorna, och sen till sjukhuset. På plats var såklart läkaren sen. Mina fötter och ben kunde inte sitta still, och jag svär att de på bottenvåningen i huset kunde höra mina nervösa dunsningar från tredje våningen. Messade den enda som kan förstå. "Jag vill inte". "Jag vet", fick jag som svar.

Så kom han då för ett helt menlöst samtal. Dessutom hade han lämnat min journal öppen på datorn och ett stycke där svåra ord jag inte kan användes. Så jag lyssnade inte så mycket, försökte istället lista ut betydelsen. Står det när jag ska dö där? Antagligen inte. Maken sa att det var totalt värdelöst samtal, så jag anar att herr doktor inte sa något av vikt. Mina ansvariga sitter ju på fjärde våningen och i Lund. 

Därefter fick vi eget rum, jag skulle ligga i sängen hela behandlingen och maken fick en skööön fåtölj med fjärrkontroll. Först sattes nålen i venporten fast, som jag varit så nervös för. Gick såklart bra och snabbt. Sedan fick jag olika läkemedel mot illamående och allt. Och efter det var vi tvungna att vänta en halvtimme. Sedan kom sköterskan igen och satte igång första cytostatikan som skulle pumpas in under tre timmar. Det blev lite jobbigt, jag grät och var ledsen. Nu blev det så verkligt. Ingen återvändo.

Sköterskan var tvungen att sitta med för att kolla så jag inte reagerade mot cellgifterna. Så vi pratade. Och pratade. Eller ja, mest jag tror jag. Hon sa att jag var fantastiskt vältalig, att de flesta inte kan sätta ord på sina känslor som jag. Tack. Tror jag.

Vi pratade om att jag borde byta ut min kurator, och att hon löser det. Vi pratade om psykologprat med Isola. Vi pratade om hur man pratar med barn om döden. Hon kom med böcker, och flera boktips i ämnet. Tåbbe grät. Och sa att det borde vara han istället. Så kramades vi.

Efter en timme gick hon ut och lämnade oss ensamma. Då satte vi igång ett avsnitt av Criminal Minds, och sen vips var tre timmar borta. Byte av cellgifter, och en halvtimmes ny dos. Efter det spolades nålen och så var det klart.

Konstigt. 

Vi stressade iväg till perukprovningen. Den gick snabbt. Jag har beställt en lång brun som jag ska testa på måndag. Hoppas mycket på den! På vissa av bilderna i katalogen var den väldigt lockig, men då plattar hon den. Jag testade en kort variant med samma färg, den kändes bra. Och kvaliten kändes bra. Ja bad om att få titta på de i äkta hår, eftersom pengarna nu finns! Det märktes tydligt att frisören inte var ett fan av dem, och till slut sa hon att jag inte får mer för de extra 6000 jag betalar för peruken. Det avgjorde saken, och jag bestämde mig. Jag börjar med en lång, och sedan tror jag att jag köper en lite kortare variant i kanske en ljusare nyans också. Men tänker att jag gör det om ett par månader när jag "bott in mig" lite mer i peruken.

Om det blir pengar över från "fonden" ska jag köpa buskar, blommor, bär och redskap till trädgården tror jag. Det kommer ge sådan livskvalitet, så det känns värt.

Nu sover båda ungarna. Vi har haft noll tålamod i kväll. Jag har fräst åt Isa och Tåbbe åt en Alve som vägrat sova. Sedan slår ångesten till så fort de slocknat såklart. I morgon ska Isola slippa dagis och få vara med bästisen i Tävelsås som har sommarlov hela dagen. Lyllo för en femåring!

Nu håller vi tummarna att jag drabbas milt av biverkningarna. Än så länge känns inget, sköterskan sa att de antagligen slår till på onsdag. I´m ready.

Tack för sms, Facebook-mess och Instagram-bilder i dag. Jag känner er bakom mig!

/ J

Nu tickar det på.

Venporten funkade skitbra!

Fika och Criminal Minds.

From Russia with love?

Eller Tant Jessica? Ingen av dem!

Palten hade det bra med barnvakten!

Isa leker med min gamla hink och spade som farmor sparat till mig <3

Cellgiftsbehandling 1

Jag har legat i en säng och sakta fyllts med gift i en timme och 19 minuter nu. Ska ligga tre timmar med ena sorten, och 30 minuter med andra.

Sov inget alls i natt, skakade och mådde apa av nervositet och "jag vill inte-känslor". Nu när anspänningen släppt känns det lättare.

Beräknas nog vara klar runt två, och kvart över har jag tid med perukfrisören.

Nu kör vi. Fuck you cancer!

/ J

Tacksamhet.

När Maria fick bröstcancer märktes det tydligt vilken fantastisk familj hon har bakom sig. Hennes föräldrar bor i Onsala men har även ett torp en bit från Växjö, och vid varje behandling har de varit här. För att hjälpa med det praktiska, men främst för att de är hennes mamma och pappa och vill vara där för henne.

Marias ena bror erbjöd sig att betala en charter-resa till familjen i höst, och Marias remiss från Landstinget till en frisör (och det lilla bidraget på 3000:-) pimpades snabbt av familjen för att hon skulle få en bra, fin och ordentlig peruk.

Jag minns att jag tänkte att det var tur att jag aldrig behövt cytostatika, jag har ingen familj som backar upp mig, varken ekonomiskt eller praktiskt. Min första tanke när jag fick veta att jag måste behandlas var absurt nog "Men jag har ju inte råd till en fin peruk". Vi står ensamma, jag och min fina man.

I fredags fick jag ett sms om att jag borde kolla i min brevlåda. I den låg ett stort kuvert, som jag öppnade. Jag började läsa och stannade liksom till i läsningen. Så halvvägs mellan brevlåda och ytterdörr, i strålande solsken, fick jag läsa det finaste kärleksbrev jag någonsin fått, och jag fick läsa om det tre gånger för det rann så många tårar så jag kunde inte läsa och förstå innehållet fullt ut de första två gångerna.

Mina underbara vänner, MIN familj, har skramlat ihop pengar till en peruk till mig. Och det är så många namn på detta papper så det är helt galet. Initiativtagaren är en av mina närmaste vänner - en vän som jag träffat TRE gånger. En av vännerna har jag aldrig träffat, det är sant! Vi har känt varandra i flera år via fantastiska nätet. Alla mina närmaste vänner stod med. Min "mamma och pappa" som jag turligt nog fått med på köpet via min vänskap med Camilla. Nya vänner i Växjö. Arbetskamrater från både gamla och nya jobbet. ALLA på nya jobbet, som jag knappt har hunnit lära känna.

Nu gråter jag igen.

Jag kommer aldrig kunna tacka för det här. Det handlar inte bara om pengarna. Även om det är så mycket pengar så jag knappt kan tro det! Jag kan köpa två peruker! Det handlar om något så mycket viktigare än så - att jag faktiskt HAR en familj. Och den är så stor så det är galet! Jag HAR faktiskt det stödet, både känslomässigt och praktiskt. Jag har fantastiska underbara människor som älskar mig, som finns här för mig och som jag måste lära mig be om hjälp.

Maria sa att de flesta de kontaktat blivit så glada och tacksamma över att äntligen fått ett konkret sätt att kunna hjälpa till på, och det har jag även fått höra från de jag hunnit prata med och tacka.

Brevet ramar jag in och hänger upp ovanför sängen. Jag ska läsa det när det är som tuffast, och jag ska läsa det för att aldrig glömma att jag aldrig är ensam. VI är inte ensamma, jag och min fina man. Vår familj är inte fyra personer, den är så många fler.

Tusen tack, från djupet av mitt hjärta. Jag älskar er till månen!

/ J

Tiden mellan hopp och förtvivlan!

Det är den vi lär oss leva med nu. I dag är en lyckans dag - och vi ska leva på den här energin så länge vi kan. Nu tar vi helg och laddar för måndag!

/ J

En natts väntan.

I morgonbitti ringer onkologen. För att förhoppningsvis ge mig senaste röntgenresultaten. Och svara på eventuella frågor. Jag har en lista. Såklart. Jag forskar hela kvällarna. I kväll har jag läst 211 sidor Nationellt vårdprogram för äggstockscancer. Såg att min läkare här även har forskat då hon stod som referens. Känns bra. 

Vilsna fjärilar flyger i magen och det blir starkare dosen Imovane för att pausa hjärnan innan besked.

Godnatt!

/ J

Det var en bra dag.

Det var faktiskt det. Och jag har inte behövt äta så mycket tabletter heller.

Var på BVC med Alve på kontroll. Ska tillbaka om en vecka eftersom lillen bara hade gått upp 55 gram på två månader. Vår BVC-sköterska är väldigt personlig och blev väldigt ledsen när vi berättade att jag är sjuk igen och att prognosen är dålig. Hon ska prata med barnpsykologerna där, så vi står förberedda för att få hjälp med Isa och Alve.

Åkte och handlade efter det, och tog en tur till Blomsterlandet. Hittade flera plantor vi vill handla. Men eftersom vi inte har fått ordning på alla papper som ska till Försäkringskassan har de såklart inte betalat ut några pengar, och ja. Så plantorna får vänta ett tag.

Hem och åt lunch, Alve vilade medan maken var och besiktigade gamla lägenheten. Får betala 1700 för en vägg, men hade räknat med mycket mer. Så det var ok. Surt, men ok.

På väg hem hämtade han gladaste och blötaste dotran från förskolan. Vi har lekt och busat, och haft en jättebra eftermiddag.

Sen ringde min cancermentor och sa att hon fått en ny cancer till. Hennes femte. Bröstcancer.

Och då går liksom luften ur en.

Sjukdomen vill verkligen ha ihjäl oss två.

Men om ni tror jag är sur, bitter och seg så ska ni träffa Lina. Hon har tre söner och en make och är inte heller sugen på att förlora. Så det gör vi inte helt enkelt.

Skitcancer.

/ J

Min minsta kärlek, men ack så stor!

Tro kan rucka berg, eller hur är det nu?

Jag hymlar inte med min tro. Jag har fram till nu även förstått meningen med det som händer mig. Men nu är jag inte riktigt överens med vad hans planer innebär egentligen.

Klart jag tvivlar. Som någon skrev (Emma?) "Jag beundrar de som orkar tro när sådant här händer". Eller något liknande.

Jag har alltid funnit tröst i tron. Blivit starkare. Pratat och resonerat med honom.

Och nu försöker jag tänka så här:

När min livmoder opererats ut var jag en spillra av mitt forna jag. Jag tyckte så synd om mig själv, och uppskattade inte livet som jag borde. Kanske är detta någon slags "wake-up-call"? En knack på axeln och en påminnelse om att jag inte ska ta livet för givet. Att den underbara vardagen ÄR själva livet. Och att det är värt allt.

Ett skrämselskott? En släng av dödsångest?

Kan det vara så att jag kommer bli den där enda personen i statistiken som fortfarande lever efter 10 år?

Gud, vad är det för plan du har för mig? Visst måste det väl vara så?

/ J

Aldrig över.

Jag är trettionio
Jag är ett tappat självförtroende
En pojke från förr är tillbaks igen
Han bara står där
Och stirrar mig rakt ner i själen

Vi skulle älska varandra tills jorden gick under
Och du skulle aldrig dö, nej.
Det skulle aldrig va över för dig

Jag kommer älska dig när jorden gått under
För jag tänker aldrig dö, nej
Det kommer aldrig va över för mig

Inte för mig heller Håkan, inte för mig heller.

/ J

Jessica.

Den jag är, eller den bilden jag har av mig själv - Jessica som jag ser henne - hon försvinner snart. Hon har blivit rejält kantstött och ärrad de senaste åren. Fingrarna löper längs strecken på kroppen. Två underbara linjer precis över varandra vid troskanten där två fantastiska barn kom ur kroppen. Ett tjockt brett och ganska så vitt ärr på magen, från naveln och ner mot Alves streck. Där först en tumör på 2 kg och senare min älskade livmoder plockades ur. Tre små ärr från en tittålsoperation, där hålet efter dränaget blev det största och det som syns mest än i dag. En linje i vänster sida, ungefär i höjd med bröstet. Det är det finaste. Det är tunt och fint, och har aldrig varit infekterat eller ställt till med problem. Strax under finns ett litet ärr efter det dränaget också. Det finns fortfarande plåsterrester kring de ärren, sådan som sitter som berget. Och så ett förband med ett färskt sår under vänster nyckelben. Jag känner venporten under huden. Såret verkar läka bra för det kliar som fasen. Men det var en läskig operation i vaket tillstånd.

Det är ju denna versionen som är jag, som jag så förtvivlat försöker hålla fast vid. Jag älskar denna Jessica. Hon är hel. Hon är stark. Hon orkade lyfta sin femåring före venporten sattes in och ge henne ett par veckor till så gör hon det igen. Hon kan springa, cykla, hoppa och studsa. Hon väger 15 kg mindre än innan hon skaffade barn, och hon är starkare än någonsin. Hon är i klimakteriet med vallningar och torra slemhinnor - men hon är stark.

Men mina barn kommer ju inte minnas denna versionen av mig. När håret trillat om tre veckor så är det början på den nya versionen av deras mamma. Om inte mirakel eller under sker så kommer mitt hår aldrig bli långt igen. Som jag älskar mitt långa hår. Jag har alltid klagat på att det är tunt, flygigt och platt. Men nu har jag aldrig älskat mitt hår mer.

När jag dör kommer jag vara smalare, kanske mer ärrad, sargad, sjuk och korthårig. När behandlingen inte längre hjälper kommer håret växa lite, men jag kommer ju dö korthårig. Och sjuk. Och svag.

Om inte under eller mirakel sker.

Men Jessica i dag är med största sannolikhet det sista av Jessica. På måndag börjar cellgiftsbehandlingen. Och det är ju den här versionen av mig som jag vill att barnen minns. Och det gör mig så förkrossande ledsen att sanningen är en annan.

/ J

Tänkandet.

Jag tänker.

Det går inte en sekund av dagen då hjärnan slappnar av. Jag letar febrilt efter en pausknapp, men hittar den bara i tabletterform.

Jag tänker och minns.

Jag minns mina somrar som barn. Många tror felaktigt att jag bara har dåliga minnen av min barndom eftersom jag bara har kontakt med en bråkdel (läs: en) av familjen i dag. Men det är klart att jag minns ljuvliga dagar jag också. Jag blundar och kan känna lukten av sommarbruna armar, jag känner vinden mot mig när jag cyklar hem i lååååånga nerförsbacken från Tydingesjön. Jag minns känslan av att ingenting i världen kunde vara ett problem. Det jobbigaste var att hitta på något att göra de dagar bästisen Tina var iväg. Jag minns pirret i magen inför sommaräventyr som 10-åring. Jag minns lyckliga syskon, kära föräldrar och en hammock jag slumrade i. Jag minns min ljusblåa gamla cykel. Jag tänker att jag hatar att mina barn inte kommer få enbart ljusa minnen av sin barndom.

Så slungas jag till 2000-tal. Jag och Jessica Myrehag springer småfulla över spårvagnsspår för att hinna till Håkanspelningen på Liseberg. Vi hade för trevligt hemma hos henne så vi missade lite av inledningen. Det har vi gjort efter det också. Kent i Oslo. Jag minns känslan av att vi två var oövervinnerliga när vi läste på JMG. Jag minns sommarpromenader i natten i mitt älskade Göteborg, mitt Tynnered.

Kvällen den 9 maj 2008. Sakta promenad i Mölndal City hand i hand med maken, med vetskap om att livet för alltid var på väg att förändras. 12 timmar senare låg hon på mitt bröst. Min största kärlek - min dotter. Jag kan känna marken under fötterna under alla barnvagnspromenader. Jag hade en otroligt rolig föräldraledighet.

Jag minns känslan av tvåsamhet innan barnen, men jag kan inte känna hur det var viktigare eller varför man väntar med att skaffa barn.

Jag ser studenter från Campus som inte verkar ha något bekymmer alls i världen. Jag minns att det kändes som att livet inte kunde vara värre, när mannen i mitt liv inte verkade känna för mig som jag för honom när jag själv var student. Men jag minns även lyckoruset av att veta att jag hade allt man kunde önska det sista året - mina närmaste vänner i samma område, jag bodde med min bästis och jag hade äntligen fått mannen i mitt liv. Jag hade allt. ALLT.

Jag minns min älskade underbara farmor. Och snälla finaste farmor, om du visste vad jag saknar dig. Men snälla farmor, jag vill inte komma till dig riktigt än. Inte nu. Först vill jag också få bli gammal och få barnbarn. Farmor, kan du inte prata med honom om mig?

Jag tänker att bloggarna jag följer, Kristian Gidlund och ännu mer gripande Taxilandet - att de lyckas leva fast de dör just nu. Och jag tänker att då måste jag väl kunna sparka undan monstret länge och leva som bara den - innan jag befinner mig där de är just nu. Men är jag som de - dör jag nu? Jag tänker att jag vill stanna tiden och aldrig få samtalet som kommer från onkologen på fredag. Har metastaserna växt lika sakta, eller har de exploderat? Aldrig förr har jag känt mig så stark och frisk (förutom det onda efter venporten, och sinnets makt över kroppen när jag är som mest nedbruten) - men är jag kanske tvärtom aldrig förr så sjuk som nu?

Jag tänker på måndag. Klockan 08:00 sprutas det första giftet in. Giftet som ska försöka döda varenda sjuk jävla cell i kroppen. Giftet som kommer göra mig som känns så frisk så sjuk. Jag tänker att det är nu det börjar. Jag trodde jag kämpade innan men det är nu det börjar.

Jag tänker att om en vecka har jag fått första dosen. Om tre veckor har jag inget hår.

Jag tänker att jag för ett år sedan låg tjock med handen på magen och njöt av livet. Jag tänker att jag inte hade en aning om den makalösa kärlek man kan knockas av när man får sitt andra barn.

Jag tänker hela tiden, hela tiden. Som att jag återupplever allt som hänt i mitt liv i shuffle-ordning.

Sedan tar jag insomningstablett och hjärnan får pausa några timmar. Så börjar det om sekunden jag slår upp ögonen.

/ J

Gud som haver.

Varje kväll läser jag och Isola ur Sigge-böckerna. Ett kapitel varje kväll, men ibland lyxar vi till det med två.

Sedan ber vi alltid Gud som haver, och efter det får vi säga varsin sak som vi är tacksamma för just i dag. Efteråt säger jag alltid tyst för mig själv: "Gode Gud, låt mig inte dö ifrån henne".

Gode Gud - låt mig stanna.

/ J

Om att tänka sig tillbaka.

Tänk om man kunde dra tillbaka tiden. Var hade jag stannat? Var gick det fel? När/hur/var tog cancern sig in i kroppen.

Jag vill ju ha kvar Alve, så jag tänker att jag velat ha tillbaka tiden exakt ett år.

Vi hade faktiskt en jättemysig sommar 2012. En tjock och tung sommar - men jag fick må bra och orkade mycket.

Jag tänker att vi borde planerat in kejsarsnittet och att när han fått träffat sin mamma borde jag sövts och då borde livmodern plockats ur.

Jag tänker att de där två "cystorna" som plockades ut i samband med kejsarsnittet som felaktigt kastades säkert var cancer. Jag tänker att om jag genomgått hysterektomin då hade jag inte suttit här och dött i dag.

Jag tänker att det inte hjälper att tänka så förbannat mycket på alla "om". Men jag tänker att jag inte kan låta bli.

I morgon är det ny skiktröntgen i Ljungby som redan känns onödig eftersom onkologen Jessica flaggat för att det med största sannolikhet blir cellgifter först och eventuellt operation i ett senare skede.

Jävla skit.

/ J

Att ta vara på de bättre dagarna.

I går missade jag att ta de ångestdämpande tabletterna på eftermiddagen. Kvällen blev därför hemsk. Jag tog dubbel dos plus insomningstabletter och försvann sedan i 12 timmar.

Vaknade och traskade ner för trappan. Där låg maken på soffan och skakade, han hade mått apa hela natten och morgonen. Ungarna satt glatt och lekte på golvet.

Skickade upp maken i sovrummet. Klockan 12 (en timme efter jag vaknat) kom en kompis och hämtade Isa som jag då hade hunnit duscha och utfodra. Sedan åkte de på bio och äventyr.

Under tiden underhöll jag Alve och fixade i hallen, Harry Potter-rummet (Isas pysselrum under trappan - snart klart!), på barnens rum och i hallen på ovanvåningen.

Katta och Isola kom hem, Katta erbjöd sig att skruva ihop sista Ikea-möbeln som skulle in i pysselrummet - ja tack. Under tiden fixade jag middag och matade Alve.

Katta åkte hem och jag serverade middag till barnen (Alve äter lite hursomhelst) ute på framsidan för första gången. Mysigt! Men många spindlar...

Freya kom en snabbis med present från Disney Junior-landet (läs: Euro-Disney), och tjejerna studsade på studsmattan en stund. Efter det hade jag tvättid mellan 19-23 och jag ÄLSKAR den nya tvättstugan! Sex fulla maskiner tvätt är helt snustorra efter fyra timmar.

Nu är jag nöjd och glad efter en dag där jag kunnat ta hand om mina barn, fått saker och ting gjorda och kirrade hela tvätten ensam. SÅ nöjd.

Nu väntar kvällens dos av tabletter och så hoppas jag få sova lika gott!

/ J

Blir det jag?

I januari, ett par dagar efter jag fått opereras om (eller mer sövts om och sytts om) och allt var nattsvart och det var så synd om mig som inte hade någon livmoder kvar OCH som dessutom fått opereras fem dagar efter första operationen - då kom en god vän på besök på sjukhuset. Hon berättade att hon var gravid och glädjetårarna rann längs med mina kinder.

Häromveckan blev hon mamma till en liten kille som kom sju veckor för tidigt.

Vännen har haft cancer omkring sig länge. I sin släkt. I sin familj. Och bland sina vänner. Förutom jag har hon en väldigt nära vän som först fick livmodercancer, och tvingades operera bort sin livmoder. Den där dagen under det där besöket berättade min vän att hennes vän fått en tumör i halsen och att läkarna säger att hennes cancer är obotbar. Min vän sa: "Jag tänker att alla ni kommer inte klara er, och jag tänker att det är Jenny som kommer att dö."

Jag minns att jag ryste inombords och var så tacksam över att jag bara behövde ta bort livmodern för att rädda livet på mig själv. Jenny har en son som är fem, precis som Isa, och jag var så lycklig för att jag skulle få leva.

Nu tänker jag att det inte är Jenny som kommer dö.

Det är jag.

/ J

P.S Jenny har nu genomgått sex behandlingar med cellgifter. Efter de första tre gjordes en röntgen som visade att tumören krympt med 50 procent. I mitten av juni får hon röntgensvar efter den sista behandlingen D.S

Jag ska dö.

Det slår emot mig flera gånger om dagen, i alla möjliga situationer. Jag ska dö.

Det ska vi alla förvisso. Men jag ska dö snart. Före er andra. Långt före jag själv hade tänkt. Långt långt före mina barn har växt upp, skaffat familj och långt före jag fått bli mormor och farmor.

Jag skulle blivit en fantastisk mormor och en fantastisk farmor. Det vet jag.

Det är absurt att veta att jag ska dö, men inte exakt när. Det gör det väldigt svårt för en kontrollfreak att planera vardagen. Ska jag suga ut så mkt som möjligt av familj och vänner, eller ta mig tid att slumra i solstolen i skuggan på vår nya altan. Ska jag strunta i trädgården för att jag kanske inte lever nästa vår, eller planera och hoppas för flera lyckliga år med en grönskande rabatt.

Jag har nu vetat i en vecka och en dag att det är "kritiskt läge" och att jag inte kommer klara mig. En vecka och en dag har gått, av funderingar, tankar och det där fantastiska med att vara människa - anpassning. Ändå ger man inte upp hoppet. Jag kan ju inte dö nu?

Telefontid med onkologen i morse. Vi pratade om tankarna som dykt upp under veckan. Jag sa "Men om det visar sig att det INTE är metastaser i höger lunga, de sitter nära varandra i vänster så att man kan operera - får bort allt - sedan får jag framgångsrikt cellgiftet - för att avsluta med strålning - varför i hela fridens namn säger ni då att jag ska dö?

"För att vi är ganska säkra på att metastaserna aldrig riktigt kommer ge med sig, för att vi tror att även om de inte syns på röntgen kommer de alltid finnas där och poppa upp, för att du har det i blodet."

Kära gode Gud - varför måste jag dö?

/ J