Jag hymlar inte med min tro. Jag har fram till nu även förstått meningen med det som händer mig. Men nu är jag inte riktigt överens med vad hans planer innebär egentligen.
Klart jag tvivlar. Som någon skrev (Emma?) "Jag beundrar de som orkar tro när sådant här händer". Eller något liknande.
Jag har alltid funnit tröst i tron. Blivit starkare. Pratat och resonerat med honom.
Och nu försöker jag tänka så här:
När min livmoder opererats ut var jag en spillra av mitt forna jag. Jag tyckte så synd om mig själv, och uppskattade inte livet som jag borde. Kanske är detta någon slags "wake-up-call"? En knack på axeln och en påminnelse om att jag inte ska ta livet för givet. Att den underbara vardagen ÄR själva livet. Och att det är värt allt.
Ett skrämselskott? En släng av dödsångest?
Kan det vara så att jag kommer bli den där enda personen i statistiken som fortfarande lever efter 10 år?
Gud, vad är det för plan du har för mig? Visst måste det väl vara så?
/ J
Jessica!
SvaraRaderaJag tror absolut att det är så. Jag tror att du kommer att följa dina barns uppväxt. Jag tror att han kommer leda dig igenom din kommande behandling. Affirmera Jessica, se i inre bilder hur du tar emot dina barn, när de tar sin studentexamen. Du kan!
Kramar från Ann-Margrethe
Det var jag som skrev så. Jag som kommer från ett kristet hem. Pratade med mamma och hade lust att skrika åt henne: "HUR I HELVETE KAN GUD FINNAS NÄR ÄLSKADE JESSICA RÅKAR UT FÖR DETTA?". Men jag gjorde inte det. Jag orkade inte hamna i en diskussion där det bara skulle sluta med att jag grät. Igen. Men jag hoppas så du finner tröst hos Gud även om det känns nattsvart. För allt som kan hjälpa och få dig att orka är värt att klamra sig fast vid. Alltid. Även om jag är en tvivlare. En arg sådan.
SvaraRadera