När Isola vaknade av en mardröm runt tiotiden på kvällen bestämde jag mig för att ge upp dagen och försöka sova istället, så vi la oss i vår säng tillsammans. Hon började genast snarka. Jag kämpade mot värme, svett, onda händer och fötter, magknip och sorgsna tankar. Det som störde mest var helt klart dotrans snarkande. Så jag tog en insomningstablett, pallade upp kuddarna och pluggade i hörlurarna. Började lyssna på Jonas Gardells sommarprat, samtidigt som fullmånen lös upp hela sovrummet. Hans första låtval var "Idas sommarvisa" och medan jag lyssnade blev jag så varm i hela kroppen och log stort. Låten fick mig att tänka på farmor, och för första gången gjorde jag det med bara ren och skär glädje i kroppen - inte med den uns av sorg och saknad som alltid annars ständigt är närvarande.
Så insåg jag att så kommer kanske Isola också tänka på mig en dag. Något kommer påminna henne om mig, och hon kommer spricka upp i ett stort leende över det minnet och den känslan. Då kommer jag sitta med farmor och le tillbaka åt min älskade unge.
/ J
<3
SvaraRadera