Jag ska dö.

Det slår emot mig flera gånger om dagen, i alla möjliga situationer. Jag ska dö.

Det ska vi alla förvisso. Men jag ska dö snart. Före er andra. Långt före jag själv hade tänkt. Långt långt före mina barn har växt upp, skaffat familj och långt före jag fått bli mormor och farmor.

Jag skulle blivit en fantastisk mormor och en fantastisk farmor. Det vet jag.

Det är absurt att veta att jag ska dö, men inte exakt när. Det gör det väldigt svårt för en kontrollfreak att planera vardagen. Ska jag suga ut så mkt som möjligt av familj och vänner, eller ta mig tid att slumra i solstolen i skuggan på vår nya altan. Ska jag strunta i trädgården för att jag kanske inte lever nästa vår, eller planera och hoppas för flera lyckliga år med en grönskande rabatt.

Jag har nu vetat i en vecka och en dag att det är "kritiskt läge" och att jag inte kommer klara mig. En vecka och en dag har gått, av funderingar, tankar och det där fantastiska med att vara människa - anpassning. Ändå ger man inte upp hoppet. Jag kan ju inte dö nu?

Telefontid med onkologen i morse. Vi pratade om tankarna som dykt upp under veckan. Jag sa "Men om det visar sig att det INTE är metastaser i höger lunga, de sitter nära varandra i vänster så att man kan operera - får bort allt - sedan får jag framgångsrikt cellgiftet - för att avsluta med strålning - varför i hela fridens namn säger ni då att jag ska dö?

"För att vi är ganska säkra på att metastaserna aldrig riktigt kommer ge med sig, för att vi tror att även om de inte syns på röntgen kommer de alltid finnas där och poppa upp, för att du har det i blodet."

Kära gode Gud - varför måste jag dö?

/ J