Tänkandet.

Jag tänker.

Det går inte en sekund av dagen då hjärnan slappnar av. Jag letar febrilt efter en pausknapp, men hittar den bara i tabletterform.

Jag tänker och minns.

Jag minns mina somrar som barn. Många tror felaktigt att jag bara har dåliga minnen av min barndom eftersom jag bara har kontakt med en bråkdel (läs: en) av familjen i dag. Men det är klart att jag minns ljuvliga dagar jag också. Jag blundar och kan känna lukten av sommarbruna armar, jag känner vinden mot mig när jag cyklar hem i lååååånga nerförsbacken från Tydingesjön. Jag minns känslan av att ingenting i världen kunde vara ett problem. Det jobbigaste var att hitta på något att göra de dagar bästisen Tina var iväg. Jag minns pirret i magen inför sommaräventyr som 10-åring. Jag minns lyckliga syskon, kära föräldrar och en hammock jag slumrade i. Jag minns min ljusblåa gamla cykel. Jag tänker att jag hatar att mina barn inte kommer få enbart ljusa minnen av sin barndom.

Så slungas jag till 2000-tal. Jag och Jessica Myrehag springer småfulla över spårvagnsspår för att hinna till Håkanspelningen på Liseberg. Vi hade för trevligt hemma hos henne så vi missade lite av inledningen. Det har vi gjort efter det också. Kent i Oslo. Jag minns känslan av att vi två var oövervinnerliga när vi läste på JMG. Jag minns sommarpromenader i natten i mitt älskade Göteborg, mitt Tynnered.

Kvällen den 9 maj 2008. Sakta promenad i Mölndal City hand i hand med maken, med vetskap om att livet för alltid var på väg att förändras. 12 timmar senare låg hon på mitt bröst. Min största kärlek - min dotter. Jag kan känna marken under fötterna under alla barnvagnspromenader. Jag hade en otroligt rolig föräldraledighet.

Jag minns känslan av tvåsamhet innan barnen, men jag kan inte känna hur det var viktigare eller varför man väntar med att skaffa barn.

Jag ser studenter från Campus som inte verkar ha något bekymmer alls i världen. Jag minns att det kändes som att livet inte kunde vara värre, när mannen i mitt liv inte verkade känna för mig som jag för honom när jag själv var student. Men jag minns även lyckoruset av att veta att jag hade allt man kunde önska det sista året - mina närmaste vänner i samma område, jag bodde med min bästis och jag hade äntligen fått mannen i mitt liv. Jag hade allt. ALLT.

Jag minns min älskade underbara farmor. Och snälla finaste farmor, om du visste vad jag saknar dig. Men snälla farmor, jag vill inte komma till dig riktigt än. Inte nu. Först vill jag också få bli gammal och få barnbarn. Farmor, kan du inte prata med honom om mig?

Jag tänker att bloggarna jag följer, Kristian Gidlund och ännu mer gripande Taxilandet - att de lyckas leva fast de dör just nu. Och jag tänker att då måste jag väl kunna sparka undan monstret länge och leva som bara den - innan jag befinner mig där de är just nu. Men är jag som de - dör jag nu? Jag tänker att jag vill stanna tiden och aldrig få samtalet som kommer från onkologen på fredag. Har metastaserna växt lika sakta, eller har de exploderat? Aldrig förr har jag känt mig så stark och frisk (förutom det onda efter venporten, och sinnets makt över kroppen när jag är som mest nedbruten) - men är jag kanske tvärtom aldrig förr så sjuk som nu?

Jag tänker på måndag. Klockan 08:00 sprutas det första giftet in. Giftet som ska försöka döda varenda sjuk jävla cell i kroppen. Giftet som kommer göra mig som känns så frisk så sjuk. Jag tänker att det är nu det börjar. Jag trodde jag kämpade innan men det är nu det börjar.

Jag tänker att om en vecka har jag fått första dosen. Om tre veckor har jag inget hår.

Jag tänker att jag för ett år sedan låg tjock med handen på magen och njöt av livet. Jag tänker att jag inte hade en aning om den makalösa kärlek man kan knockas av när man får sitt andra barn.

Jag tänker hela tiden, hela tiden. Som att jag återupplever allt som hänt i mitt liv i shuffle-ordning.

Sedan tar jag insomningstablett och hjärnan får pausa några timmar. Så börjar det om sekunden jag slår upp ögonen.

/ J