I januari, ett par dagar efter jag fått opereras om (eller mer sövts om och sytts om) och allt var nattsvart och det var så synd om mig som inte hade någon livmoder kvar OCH som dessutom fått opereras fem dagar efter första operationen - då kom en god vän på besök på sjukhuset. Hon berättade att hon var gravid och glädjetårarna rann längs med mina kinder.
Häromveckan blev hon mamma till en liten kille som kom sju veckor för tidigt.
Vännen har haft cancer omkring sig länge. I sin släkt. I sin familj. Och bland sina vänner. Förutom jag har hon en väldigt nära vän som först fick livmodercancer, och tvingades operera bort sin livmoder. Den där dagen under det där besöket berättade min vän att hennes vän fått en tumör i halsen och att läkarna säger att hennes cancer är obotbar. Min vän sa: "Jag tänker att alla ni kommer inte klara er, och jag tänker att det är Jenny som kommer att dö."
Jag minns att jag ryste inombords och var så tacksam över att jag bara behövde ta bort livmodern för att rädda livet på mig själv. Jenny har en son som är fem, precis som Isa, och jag var så lycklig för att jag skulle få leva.
Nu tänker jag att det inte är Jenny som kommer dö.
Det är jag.
/ J
P.S Jenny har nu genomgått sex behandlingar med cellgifter. Efter de första tre gjordes en röntgen som visade att tumören krympt med 50 procent. I mitten av juni får hon röntgensvar efter den sista behandlingen D.S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar