Jessica.

Den jag är, eller den bilden jag har av mig själv - Jessica som jag ser henne - hon försvinner snart. Hon har blivit rejält kantstött och ärrad de senaste åren. Fingrarna löper längs strecken på kroppen. Två underbara linjer precis över varandra vid troskanten där två fantastiska barn kom ur kroppen. Ett tjockt brett och ganska så vitt ärr på magen, från naveln och ner mot Alves streck. Där först en tumör på 2 kg och senare min älskade livmoder plockades ur. Tre små ärr från en tittålsoperation, där hålet efter dränaget blev det största och det som syns mest än i dag. En linje i vänster sida, ungefär i höjd med bröstet. Det är det finaste. Det är tunt och fint, och har aldrig varit infekterat eller ställt till med problem. Strax under finns ett litet ärr efter det dränaget också. Det finns fortfarande plåsterrester kring de ärren, sådan som sitter som berget. Och så ett förband med ett färskt sår under vänster nyckelben. Jag känner venporten under huden. Såret verkar läka bra för det kliar som fasen. Men det var en läskig operation i vaket tillstånd.

Det är ju denna versionen som är jag, som jag så förtvivlat försöker hålla fast vid. Jag älskar denna Jessica. Hon är hel. Hon är stark. Hon orkade lyfta sin femåring före venporten sattes in och ge henne ett par veckor till så gör hon det igen. Hon kan springa, cykla, hoppa och studsa. Hon väger 15 kg mindre än innan hon skaffade barn, och hon är starkare än någonsin. Hon är i klimakteriet med vallningar och torra slemhinnor - men hon är stark.

Men mina barn kommer ju inte minnas denna versionen av mig. När håret trillat om tre veckor så är det början på den nya versionen av deras mamma. Om inte mirakel eller under sker så kommer mitt hår aldrig bli långt igen. Som jag älskar mitt långa hår. Jag har alltid klagat på att det är tunt, flygigt och platt. Men nu har jag aldrig älskat mitt hår mer.

När jag dör kommer jag vara smalare, kanske mer ärrad, sargad, sjuk och korthårig. När behandlingen inte längre hjälper kommer håret växa lite, men jag kommer ju dö korthårig. Och sjuk. Och svag.

Om inte under eller mirakel sker.

Men Jessica i dag är med största sannolikhet det sista av Jessica. På måndag börjar cellgiftsbehandlingen. Och det är ju den här versionen av mig som jag vill att barnen minns. Och det gör mig så förkrossande ledsen att sanningen är en annan.

/ J