Jag har haft tre fantastiska dagar, därav min tystnad. Jag har inte tänkt död död död eller cancer cancer cancer varenda vaken minut. Min familj (Camilla och barnen) var här, Mads var här och i dag var jag och maken med barnen i simhallen! Underbart roligt, ett minne i hjärtat.
Take-away-Friday på altanen i solen och jag var så stark, pigg och frisk! Efteråt åt vi chokladbollar och spelade spel utomhus och lillebror vägrade sova och fick vara med, men det gjorde inget för alla var så glada och så drog jag handen genom håret och fick en jättetuss hår. Alla tystnade och tittade på min hand. Och Isa var den första som till slut sa något.
"Jaha, då får vi raka dig nu då."
Nu ligger jag här och gråter igen och tänker död död död och kan inte sova. För lite jävla hår som jag visste skulle ramla i dagarna. Och jag letar febrilt efter den segervissa känsla jag haft de senaste dagarna, och försöker minnas alla de positiva tecken han visat mig. Men allt är som bortblåst. Nu ska jag gråta en skvätt till, sova en sista natt med mitt hår och snälla gode Gud låt mig överleva och få tillbaka det.
/ J
Jessica!
SvaraRaderaFörsök att tänka så här, det är okey att jag tappar mitt hår just nu, för då vet jag att cytostatikan gör sitt jobb. Varma tankar till dig.
Ann-Margrethe
Älskade J! Sånt här kan man aldrig förbereda sig på. Aldrig veta hur det kommer att kännas. Även om du visste att det skulle ske måste du få reagera. Bli chockad, ledsen och gråta. Puss vännen! Hoppas du kunde sova till slut.
SvaraRadera