Tacksamhet.

När Maria fick bröstcancer märktes det tydligt vilken fantastisk familj hon har bakom sig. Hennes föräldrar bor i Onsala men har även ett torp en bit från Växjö, och vid varje behandling har de varit här. För att hjälpa med det praktiska, men främst för att de är hennes mamma och pappa och vill vara där för henne.

Marias ena bror erbjöd sig att betala en charter-resa till familjen i höst, och Marias remiss från Landstinget till en frisör (och det lilla bidraget på 3000:-) pimpades snabbt av familjen för att hon skulle få en bra, fin och ordentlig peruk.

Jag minns att jag tänkte att det var tur att jag aldrig behövt cytostatika, jag har ingen familj som backar upp mig, varken ekonomiskt eller praktiskt. Min första tanke när jag fick veta att jag måste behandlas var absurt nog "Men jag har ju inte råd till en fin peruk". Vi står ensamma, jag och min fina man.

I fredags fick jag ett sms om att jag borde kolla i min brevlåda. I den låg ett stort kuvert, som jag öppnade. Jag började läsa och stannade liksom till i läsningen. Så halvvägs mellan brevlåda och ytterdörr, i strålande solsken, fick jag läsa det finaste kärleksbrev jag någonsin fått, och jag fick läsa om det tre gånger för det rann så många tårar så jag kunde inte läsa och förstå innehållet fullt ut de första två gångerna.

Mina underbara vänner, MIN familj, har skramlat ihop pengar till en peruk till mig. Och det är så många namn på detta papper så det är helt galet. Initiativtagaren är en av mina närmaste vänner - en vän som jag träffat TRE gånger. En av vännerna har jag aldrig träffat, det är sant! Vi har känt varandra i flera år via fantastiska nätet. Alla mina närmaste vänner stod med. Min "mamma och pappa" som jag turligt nog fått med på köpet via min vänskap med Camilla. Nya vänner i Växjö. Arbetskamrater från både gamla och nya jobbet. ALLA på nya jobbet, som jag knappt har hunnit lära känna.

Nu gråter jag igen.

Jag kommer aldrig kunna tacka för det här. Det handlar inte bara om pengarna. Även om det är så mycket pengar så jag knappt kan tro det! Jag kan köpa två peruker! Det handlar om något så mycket viktigare än så - att jag faktiskt HAR en familj. Och den är så stor så det är galet! Jag HAR faktiskt det stödet, både känslomässigt och praktiskt. Jag har fantastiska underbara människor som älskar mig, som finns här för mig och som jag måste lära mig be om hjälp.

Maria sa att de flesta de kontaktat blivit så glada och tacksamma över att äntligen fått ett konkret sätt att kunna hjälpa till på, och det har jag även fått höra från de jag hunnit prata med och tacka.

Brevet ramar jag in och hänger upp ovanför sängen. Jag ska läsa det när det är som tuffast, och jag ska läsa det för att aldrig glömma att jag aldrig är ensam. VI är inte ensamma, jag och min fina man. Vår familj är inte fyra personer, den är så många fler.

Tusen tack, från djupet av mitt hjärta. Jag älskar er till månen!

/ J