Kom, kom!

Hej mina fina vänner!

Jag behövde en nystart. Att få återfall och behandlas igen är iofs en form av nystart, men jag behövde en nystart med mitt bloggande. Jag ledsnade på Blogger, men gillar kommunikationsformen med bloggandet - och jag vet att ni också vill bli uppdaterade! 

Så hit har jag flyttat, tvivelochtro.wordpress.com - hoppas ni följer med ❤️

/J

21 oktober 2014

Jag vet att det är så tyst så tyst här just nu. Jag spenderar dagarna med att sticka och orkar inte alls sitta och skriva inlägg. Eller jo, men jag har ingen skrivlust.

MEN. Jag har påbörjat någon slags bloggserieinlägg om kost. Jag har ju som de flesta vet blivit vegetarian, övergått till ekologisk mat och begränsat sockerintaget. Såklart leder det till många frågor från omgivningen, och jag vill så gärna bilda alla. I allt. Men istället för att ha mina monologa föreläsningar för alla som frågar så tänker jag skriva ihop det till blogginlägg. Ett handlar om vegetarisk kost och dess fördelar (eller mer om varför du bör begränsa intaget av kött ur  en hälsoaspekt), en om varför ni behöver rensa ut köket på icke ekologiska matvaror och ett inlägg om varför läsk, godis och andra sockerbomber sakta men jävligt säkert tar död på dig och alla du älskar. Som är dumma nog att sätta i sig det. Och jag kan nästan garantera ett inlägg om mejeriproduktionen och varför det kan vara farligt med något så basic som mjölk.

När jag är klar är vi alla sockerfria veganer - YEAH! ;)

Så tills dess - all is well!

/ J

23 september 2014

Och trots att jag bara ligger plant och känner livet rinna ur händerna så fortsätter dagarna att gå för alla. Andra och för mig.

Men jag har rest mig lite nu. I dag var första vardagen hemma på länge som jag inte bara låg. Jag låg kvar i sängen rätt länge, läste en blogg som fick mitt hjärta att brista. Om en Linnea som inte fick bli stor som istället dog av ja ni vet, och som lämnade lillasyster, mamma och pappa. Och så fick jag fulhulkgråta under täcket för första gången på länge, och kroppen värkte av sorg och av längtan att få krama mina varma levande barn och gode Gud tack för att det är jag istället för dem. Och tack mamma Camilla för att du kommenterade min blogg och släppte in mig i din för du skriver så otroligt.

Sen klädde jag på mig och cyklade ut i extremt morgonkrispig höstluft med Hello Saferides nya i öronen. Trampade runt ett par mil, hjärnan fick ventilera och själen en stunds ro. När jag kom hem rensade jag ut min garderob som minskade med hälften. Kasta lite, spara lite och loppis mycket. Nu sitter jag i soffan efter en fantastiskt god frukost. Jag tänker virka en stund innan jag hämtar min största kärlek för att ta bussen till 4H.

All is well.

/ J

3 september 2014

Redan september. Det betyder ju höst. Jag tror inte jag är redo för den.

Sommaren blev annorlunda. Inte konstig, men annorlunda. Jag orkar inte hitta rätt ord för att summera den bättre.

Vardagen är här. Med barn i skola (herregud!) och dagis och jobb för alla andra. Jag själv ser till att inte sova för länge, att försöka sysselsätta mig varje dag och inte bara titta tv-serier. Samma känsla av gnagande oduglighet som innan sommarlov och semester. Jag vill göra något, men jag hasar bara runt. Sedan hämtar jag barn, lagar mat, lägger barn, tittar tv-serie och lägger mig. Och så fortsätter jag hasa runt dagen efter det.

Jag känner att livet rinner ur mina händer. Ni vet när man fastnat i ett läge, ett ekorrhjul, och trampar bara runt runt runt. Jag vill att någon stannar mitt hjul och plockar ut mig. Jag vill ju leva, inte bara överleva. Livet är dagarna och dagarna bara rinner ur mina händer medan jag gör ingenting. Hela augusti rann bort. Poff. Snart vaknar jag skallig och tänker "vad gjorde jag med de bra dagarna innan behandlingen"? Nada. Jag tar inte tillvara på ett skit för tillfället. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja reda ut det här heller. Och så går några dagar till medan jag funderar vidare.

Jag vill LEEEEEVA. Men det verkar förbannat svårt just nu.

/ J

2 september 2014

Jag behöver inspiration. Ge mig inspiration!

/ J

26 augusti 2014

Jag såg "The fault in our stars" igen i går. Ni vet den jag bloggade om i somras med två kroniskt cancersjuka människor. Och jag ska inte upprepa mig mer, men se den. Det kommer bli en sån film jag ser så många gånger jag bara hinner.

Gråtfest.

/ J

25 augusti 2014

Jag glömmer bort bloggen lite då och då. Eller ignorerar den med vilje kanske. Hursomhelst publicerar jag mer information om cancer och dylikt på Instagram nuförtiden.

Men ändå. Trender är väl till för att brytas. Så även den med positiva besked kring min födelsedag.

Metastaserna har växt. Inte så mycket till antal (hurra!) som till storlek. Sex veckor mellan röntgenplåtarna denna gången. Jag ökar medicineringen med astmamediciner och känner efter mer vid djupandning. Efter en vecka med dubbel dos Pulmicort och Bricanyl är det redan lättare att andas vilket tyder på att mina känningar senaste tiden har varit astmarelaterade och inte enbart på grund av metastaserna.

Så jag har valt att avvakta tre månader till. Ny röntgen då och så tar vi det därifrån. Jag inser att det snart är dags för mer behandling, men jag njuter av livet tre månader till. Har roliga saker inplanerade med fantastiska människor.

All is well.

/ J

14 augusti 2014

Under solen inget nytt. Eller vad man nu säger. Jag borde kanske ringa och eftersöka röntgenresultat, eftersom jag vet att det finns. Men jag trivs så bra i min ovisshet, så jag stannar gärna ett tag till.

Varje gång jag ska uppdatera bloggen får jag skrivkramp. Jag får, som ni vet, invärtes ångestklåda av meningen "jag läser din blogg". Den gör att jag försöker minnas alla inlägg på två sekunder, hur privat har jag varit, hur personlig har jag varit, och så vidare.

Jag skriver på boken istället. Den är dessutom så mycket smaskigare för tillfället.

/ J

11 augusti 2014

I dag började Isola fritids och jag var med! Check.

Jag vet att jag förra året skrev ett inlägg om bra händelser kring min födelsedag. Jag hoppas så att dagens pet-CT levererar besked som hänger på traditionen.

/ J

7 augusti 2014

Ensam med barnen veckan innan fritids-och dagisstart. Sorgligt med sommarlovsslut men skönt med ensamma vilodagar igen. Jag är trött.

Spenderade helgen i Åhus med bästa vänner. Båttur, rökeri, Tosselilla, vinprovning med ytterligare två fantastiska människor. Fick träffa Isabell och Pelle också, och min fina tös har slutar säga "mormor Isabell, alltså inte hon som födde dig mamma" utan säger kort och gott mormor och morfar. Jag blir varm i mage och hjärta! På hemvägen badade vi en stund med kusinerna och uppvaktade födelsedagar lite sent som vanligt.

All is well.

/ J

6 augusti 2014

I dag fick jag höra en så klarsynt sak.

"Hon var inte mitt livs kärlek, men min mest kärleksfulla relation".

Den meningen etsade sig fast, den flyter så fint.

/ J

5 augusti 2014

10 dagar kvar till 35-årsdagen. Målet är 40 och drömmen 80+

/ J

27 juli 2014

Livet. Det är så absurt ibland. Jag har under ett par år läst Lina, som efter att ha hoppat från en balkong kämpade för sig och för livet i rullstol. Jag har följt hennes kamp. Varje dag har varit en kamp. Mot droger, för droger. Mot smärta, för livslust. Självmordsförsök, självmordstankar, ensamhet.

Så gick det längre och längre mellan mina besök på bloggen. Jag vet inte om det beror på att jag som döende inte vill läsa om människor som självmant vill ge upp sitt liv. Jag vet inte.

Men så gick jag in häromveckan för att kolla läget. Sist jag checkade pluggade Lina och verkade ha kommit på rätt väg. Men i sista inlägget var hon på psykakuten igen efter ett misslyckat självmordsförsök.

Väl där hängde hon sig i sin egen t-shirt i duschen, och ligger nu såvitt jag förstått det nästan hjärndöd.

Så jävla sorgligt. Varför kunde inte hon få den hjälp hon behövde för att vilja leva?

/ J

26 juli 2014

Men ÅÅÅH så bra Krunegårds senaste skiva är, textmässigt. Den sista kunde ju varit Tranströmer. ÅÅÅH!

/ J

Ber om ursäkt för mina icke estetiska skärmdumpningar.

23 juli 2014

Har hittat en anledning att åka tillbaka hit i september. Krunegård spelar på Gröna Lund - tjohooo!

/ J

22 juli 2014

Var tvungen att kolla kalendern vilket datum det är. Fantastiskt!

Är i Stockholm. Ljuvliga stad med fantastiska människor! I dag tyckte jag att jag såg tre människor jag kände igen, men sen kom jag på att alla de tre är döda. Tänk om andra sidan faktiskt är ett parallelt ställe där allt är precis som här. Sjukt. 

I dag spenderades dagen på Skansen med fina vänner. Jag och D lärde känna varandra via nätet för hundra år sen, och det är ju helt fantastiskt att vi är kvar i varandras liv! Genom himmel och helvete har vi funnits där. Och i dag lyckades vi får till det med alla ungar ❤️

I morgon turistar jag i stan och äter middag med fina vänner innan ett par dagar i skärgården väntar. 

Livet!

/ J

21 juli 2014

Hemma efter ett minst sagt intensivt dygn i Sjövik. För varje gång jag träffar det där gänget växer kärleken. Vilka människor! Jag vill bo där, i ett kollektiv med alla. I en hög typ. Jag saknar dem redan.

Jag insåg på väg hem att jag fått massor med inspiration till Boken 2.0 också under dygnets lopp. Varvat med Boken till barnen har jag börjat skriva på en annan också, och den får mest kärlek just nu.  Och nya karaktärer!

Det är 800 grader på ovanvåningen så jag ligger på täcket med datorn och spelar Edith Piaf för granntanten och smattrar på tangenterna. I morgon bitti åker jag till Stockholm och får äntligen träffa ungarna igen! Känns som en månad sedan, minst, men så är jag också lite (okej mycket) bakis och ynklig.

All is well! All is well.

/ J

20 juli 2014

Min moraliska kompass verkar ha snurrat sig vilse.

/ J

19 juli 2014

"Vad tänker du på?"

Jag tänker på hur innerligt jag önskar att få vara som er andra igen. Att få tillbaka samma okunnighet. Liksom att falla i glömska. Jag önskar att jag slapp mina tankar. Att vara så innerligt medveten om saker som ingen ska behöva veta något om. När jag ser andra människor tänker jag hur lyckliga alla är, alla som inte är som jag. Döende.

Jag tänker hur svårt det är att leva utan någon som vet hur det är. Att stå ensam. Jag tänker att sedan Lina dog pratar jag inte med någon längre om just det. Hur det är. För ingen annan förstår. För ni tänker inte på att ni ska dö hundra gånger om dagen. Jag vet att ni är människor som är medvetna om hur sköra livet är, speciellt eftersom ni har en vän som är just döende - moi - men ni tänker inte på det som vi i sitsen gör. På att det kanske var sista gången ni gjorde si, sista gången ni gjorde så. Att nästa gång ni gör detta blir det antagligen den sista, att det inte blir fler resor till solen eller fler städer som upptäcks.

Ni är medvetna om att livet kan ta slut om två sekunder, men ni har era drömmar och planer kvar. För vad ni mer vill göra med livet, för vad ni vill upptäcka. Bilda familj, skaffa många barn. Drömma om resor, om vad ni ska göra när barnen är stora. Om att få nya utmaningar på jobbet, på allt ni hinner göra när ni gått i pension. Ni har drömmarna kvar, ni har lyxen att kunna drömma. Inget har krossat illusionerna om ett liv hos er. Jag tänker att jag önskar jag fick vara som er.

Det tänker jag på kära du.

/ J

18 juli 2014

Send your dreams
Where nobody hides
Give your tears
To tide

No time

There's no end
There is no goodbye
Disappear
With the night

No time

"Wait" med M83

/ J

17 juli 2014

Jag är ju en extremt fåfäng människa får jag ju hålla med om. Och jag tänker ibland på vilka av er som kommer hålla tal på min begravning. Många hoppas jag. Hehe. I alla fall, i filmen jag såg i går sa  huvudrollsinnehavaren en så bra sak. Hon pratade om att begravningar inte är för de döda, de är för de levande.

Så när det oundvikliga närmar sig, när det är extremskarpt läge alltså - kan inte alla ni som tänkt säga fina ord om mig skriva ner dem så jag får läsa dem istället då i slutet? Så kan ni skita i talet på själva begravningen och typ dansa cancan istället? Jag har ju tagit upp idén om begravning i förtid, alltså när jag fortfarande lever (efter att ha sett The Big C - världens bästa) med en del av er men fått minst sagt ljummen respons. Men om jag i alla fall får ta del av vad ni tänkt säga om mig, kan vi inte göra så?

Fast inte om ni tänkt säga dumma saker. Då får ni vänta till jag är begravd!

/ J

16 juli 2014

Jag cyklade ner på stan för att se den här i kväll. Det var en kväll i början av juni som Isola tittade på paddan och det var filmreklam innan filmen hon skulle se, och jag sneglade på den och fastnade. Jag förstod genast att det är en film att gråta ut till, en film jag bör se ensam. Och nu äntligen fick jag chansen att göra det. Det blev en gråtfest utan dess like. Oundvikligt när man som kronisk sjuk ser en film om två andra kronisk sjuka. Såklart.

Jag är så jävla ensam. Men för två timmar var jag inte det. För två timmar var jag med två unga människor som också är så sjuka, som också är trötta på omgivningens förbannade positiva inställning, på människor som inte förstår, som också planerar sin begravning, som är så smärtsamt medveten om den begränsade tiden. Som VET att det kommer sluta med döden ganska snart, men som vill göra det bästa av det som finns kvar.

Och det var skönt. Att inte vara så ensam under en tid. Och jag rekommenderar alla kroniskt sjuka människor att se den. Att få en chans att skratta igenkännande, att gråta eftersom man vet precis vad de menar och att slippa känna sig ensam igen.

Lina, jag önskar du var kvar. Då var jag inte ensam.

11 juli 2014

Åh Lina vad jag känner mig vilsen. Detta är första gången du inte funnits här efter besked. Du var den första jag alltid ringde eller messade, för du var den ende som kunde förstå och känna mig väl nog för att veta vad jag behövde höra just då. Sanningen eller förmildrande lögner. Jag stod där i solen i går och jag var så vilsen. Vem ska säga till mig vad jag ska göra nu då? Skulle jag behöva lita på mina egna känslor? Åh vad jag saknar dig med varje del av min kropp nu. Min största skräck när du blev sämre var att bli ensam kvar i storm och kaos. Och nu står jag här utan dig. Jag hör din röst Lina, men jag hör inte vad du säger.

/ J

10 juli 2014

Och så tog tidsfristen slut. Och jag har fått vad jag bett om i ett års tid. Jag har bett om en sommar till. En sommar där jag är fri från cancer och cellgifter och jag fick den, den är nu nu nu. Varje sekund sker nu. Det är sommar, sol, värme, glada barn, skrattande man, fri fru som cyklar och springer och intervalltränar med dottern och som precis slutat tänka att jag ska lämna dem snart.Jag fick vad jag bad om. Men mycket vill ha mer.

Metastaserna har vaknat och härjat fritt i lungorna mina. De har växt sig större och de sitter utspritt över bägge lungorna, så klart. Så vi kan inte operera bort dem, så klart.

ÅH vad jag inte trodde det här. Jag mår så jävla bra ju.

Jag ska göra en pet-ct till snart. Bussen är här varannan tisdag och jag vet inte vilken vecka. Kanske måndag? Eller måndagen efter och då är jag i Stockholm på semester så då blir det två veckor efter det. Och så blir det cellgifter. Grymma hemska gifter som samtidigt förlänger livet på mig som jag tacksamt inser.

Men först blir det en sommar. Jag har fått okej att skjuta på giftet till hösten så det gör jag utan att tveka. De som ifrågasätter har aldrig varit där, och jag förstår det. Likväl som ni får förstå mig.

Jag tänker göra den där pet-ct:n. Och jag tänker njuta av varje sommardag med nära och kära och livet. Och jag ska försöka gå tillbaka till gårdagens status, jag ska försöka glömma det här. Jag vill känna mig fri igen. Och stark. Och oövervinnelig. Jag vill inte att ni ska se på mig med ledsna ögon igen. Jag vill inte att allt ska handla om cancern igen. Jag vill inte att främmande människor lägger huvudet på sned. Jag vill inte känna stressen över alla brev som måste skrivas, över boken som måste bli klar, över lådor som ska organiseras för efterlevande. Så jag tänker inte göra det.

Fram till cellgifterna tar vid låtsas vi som att jag fortfarande är fri. Kan vi, kan ni. Och jag slutar aldrig tro på mirakel <3

/ J

28 juni 2014

Sommaren. Borde inte klaga på bristen av sommar men det gör jag ändå. Jag tar mig lyxen att klaga mer nuförtiden. Skönt.

Barnen har en vecka kvar i förskolan och sedan är det sommarlov. Isola har bara fem dagar kvar som förskolebarn, sedan går hon minsann i skolan. Läskigt och underbart på samma gång! Och jag är med.

Röntgades i går, och på kvällen såg jag nålsticket i armvecket efter kontrastvätskan och tänkte "vad är det för märke?" Tänk om man glömde allt lika lätt.

Tåbbe är i Gemla och hänger med Daniel, Alve sover och Isola ligger och sjunger Frost-låtar i soffan med paddan och hörlurar på. Funderar på att blanda mig en Jessica Myrehag-drink när Isa lagt sig och glo på gamla dåliga serier. Jag saknar Jessica varje dag sedan vår Håkan-helg! Vissa människor som bor så nära mig i hjärtat bor alldeles för långt bort fysiskt.

/ J

22 juni 2014

Lämnar en fantastisk midsommar bakom mig. Den blev lugn, oplanerad och med massa gott att äta. Familjen Forsén var här på lunch midsommarafton, annars var det bara vi. Vi promenerade i skogen, lekte på lekplats. Åt, åt och åt. Byggde en egen midsommarstång och dansade "Små grodorna" hundratals gånger under ett dygn. När ljuvliga barn sov sina 14-timmarsnätter (som de inte alltid gör, därav det ljuvliga just denna helgen) drack föräldrarna drinkar i soffan. Om det inte vore för all fotboll vore allt perfekt.

England åkte ju ur snabbt också. Nu finns det ingen alls att titta på.

Saknar Lina. Det går i vågor, men allt som oftast kommer jag inte ihåg att hon är borta. Eller jo, men jag glömmer för stunden. Jag börjar skriva sms eller mail och så blir det jobbigt när jag minns. Jag saknar henne, och jag saknar någon som kände henne att dela sorgen med. Så jag åker tillbaka till Sjövik igen om en månad för att hänga med underbara människor som jag numera kallar vänner.

Röntgen i veckan som kommer. Efter det dröjer det måååånga dagar innan inbokad läkartid. Jag är lite undrande. Brukar aldrig ha en läkartid inbokad efter. Hon ringde alltid förmiddagen efter och berättar vad som syns.

Men jag tänker att jag njuter så av livet och håret nu. Varför inte göra det så länge det bara går? Om lungorna är fulla av metastaser blir jag varken sjukare eller friskare av att vänta med behandling ett par veckor. Jag vill bara ha sommar, sol och värme. Kärlek, vänner och familj. Cykelstigar i skogen, ballerinafötter i gruset och tunna snygga byxor längs benen. Jag är inte beredd på något annat än, så jag väntar med glädje på besked.

Som det känns nu.

/ J

17 juni 2014

Årsdagar känns i hela kroppen på mig. Jag tror de finns lagrade, minnena, i alla mina celler.

I dag är det på dagen ett år sedan första dosen cellgifter pumpades in. I skrivande stund låg jag på soffan och bara väntade på biverkningarna, och det var fruktansvärt att vänta på något man inte visste något om.

Jag inser att jag troligen måste genomgå fler helvetesbehandlingar. Men just i dag är en tacksamhetens dag, och jag hoppas vi får en bättre sommar än 2013 års. Mitt fantastiska fluff verkar bli lockigt (som AKO påminde mig om att jag alltid tjatat om faktiskt) och jag vill så gärna behålla det, hälsan och konditionen som trampar mig runt Södra Bergundasjön på min skruttiga gamla cykel nästan varje kväll.

Ett år. Livet alltså.

/ J

8 juni 2014

Jag står gråtig på ett tåg från Göteborg till Växjö. Jag kan inte säga att jag är på väg hem, för hem lämnar jag bakom mig nu.

Det har varit en omtumlande resa. Jag åkte i onsdags med krossat hjärta och bottenlös sorg. Jag begravde Lina i torsdags, och fick säga hejdå en sista gång. I samma stund jag gjorde så blev det lättare att andas igen. Vi har nog alla stått stilla på samma plats och stampat i väntan på något som för oss vidare igen, och för mig blev begravningen det förlösande. Samtidigt som jag sa hejdå till henne sa jag hej till nya vänner. Människor jag träffat för 14 år sen men inte sedan dess. Människor jag aldrig träffat men lärt känna genom Linas fantastiska förmåga att skryta om sina vänner. Människor jag kommit nära i sorgen över att förlora en gemensam vän. Vi spenderade torsdagskvällen med att skratta, gråta, prata om Lina, äta och dricka gott och mycket. Det blev en väldigt värdig kväll i hennes anda och till hennes minne.

Fredagen åkte jag till Göteborg och min älskade Jessica. Vi pratade sönder fredagkvällen till thaimat, godis och Håkan i bakgrunden. Lördagen började uppladdningen redan med frukost på balkongen i mitt underbara Västra Frölunda i ett soligt Göteborg. Hemma. Dagen blev obeskrivbart fantastisk, kvällen ännu bättre. När Håkan äntrade scenen exploderar alla känslor i ett kaos inombords. För ett år sedan såg jag honom i Sofiero. Jag var svag, nybehandlad, hårlös. En spillra. Och väldigt säker på att det var enda gången jag skulle få höra min signaturlåt live. 

Så när Jessica i vintras när livet var som värst messade att hon köpt biljetter till Håkan var min första tanke "som att jag kommer klara det". 

Men i går stod jag där bland 69 348 andra och var så jävla frisk, stark och lycklig. Om än bara för en stund. Och när "Det kommer aldrig vara över för mig" exploderade över Ullevi härjade känslostormen i själ och hjärta. Över mig. Över det senaste året. Över Lina som verkligen inte tyckte om Håkan. 

Livet alltså. Livet.

Tack min finaste Jessica för magiska dagar som du aldrig kommer förstå vidden av, vad du gjorde för mig. Jag älskar dig till månen. Och Håkan! ❤️

/ J

2 juni 2014

Om två dagar är det ett år sedan jag satte in venporten. Vill bara ta mig förbi alla dessa årsdagar. Första cellgiftet. Dagen när håret föll. BLÄ.

Linas begravning närmar sig med stormsteg och allt annat i livet är lite pausat just nu. Jag fokuserar på att ta mig dit och igenom det, att säga hejdå men inte farväl.

Häromkvällen när jag cyklade min vanliga runda så kom den mest absurda tanke upp. Att jag måste fråga Lina nu när jag träffar henne hur det känns att dö. Jag blir orolig för min hjärna. Och mitt hjärta. Tänk om jag helt klappar ihop där? Fast jag VET ju att hon är borta, att hon redan är på andra sidan. Att vi som samlas nu för att säga hejdå, det är vi som lider. Och det jag känner går inte ens att jämföra med de närmast henne, vilket får mig att kippa efter andan vad ont de måste ha.

Jag vill bara sätta ett stort plåster på allas hjärtesorg. Men det går ju inte.

Livet alltså.

/ J

28 maj 2014

I dag har jag handlat det sista jag behöver inför din begravning Lina. Helt bisarr känsla. Stod i provhytt efter provhytt och tänkte "gillar hon den här?" Messade AK om smakråd.

Hade tänkt använda en ganska ny klänning som kändes helt okej, men fick sedan DEN klänningen of all på Mors Dag. Som jag suktat efter så länge. Och den kommer du älska, det vet jag. Så i dag hittade jag en passande kofta till, och matchande nagellack. Inte för att du bryr dig så mycket om det, men jag gör. Har två varianter av skor, beroende på väder. Jag känner mig förberedd. Försökte färga håret själv för att vara sommarfin för dig. Men det gick inte så bra, så jag är fortfarande mörkröd som när vi sågs sist.

Och så ringde jag och anmälde mig till minnesceremonin. Också en helt bisarr känsla. Jag kom ihåg att anmäla vegetarisk kost i alla fall! Eller nej, damen i luren frågade om specialkost och då kom jag ihåg.

En vecka kvar i morgon. Jag längtar till att träffa pojkarna, speciellt han som är en kopia av dig.

/ J

27 maj 2014

Vakna, dammsuga huset, dammtorka husets alla ytor, städa toaletterna. Släpa all tvätt till tvättstugan, inse att man har tid först fyra timmar senare, släpa hem tvätten.

Äta frukost.

Packa två flyttlådor med saker och kläder att sälja på höstens loppis, sortera ur barnens för små kläder och gamla leksaker. Packa ut allt i förrådet, tillsammans med våra vinterkläder och vinterskor. Bära ut "mammalådan" med mina minnessaker och annat krafs. Hittat gästrummet igen!

Släpa tvätten återigen. Slänga hur mycket skräp som helst vid sopsorteringen. Cykla och hämta barnen.

Hänga tvätt i 190 km/h medan Stora underhåller Lilla på lekplatsen bredvid. Gå hem. Laga mat. Äta.

Ta med Lilla till tvättstugan för att hänga ny tvätt och vika torr.

Lägga Lilla. Vika tvätt. Betala räkningar.

Lägga Stora.

Köpa tågbiljetter till begravning och Göteborg-besök.

Lägga mamman.

/ J

24 maj 2014

Isola och Lina (och Elis i magen) i ett annat liv <3

Sitter och beställer framkallning av bilder på Lina till pojkarna. Hade först tänkt ta med dem och brev om henne till begravningen, men väntar nog.

Saknar dig.

/ J

23 maj 2014

Det var en torsdag. Jag minns att det regnade lite lätt på vägen hem från förskolan. Vi hade hämtat Isola tillsammans. Pappa var föräldraledig med Alve, jag sjukskriven efter senaste operationen men pepp på att börja jobba igen om ett par veckor.

Vi kom hem till gamla bostaden där det rådde kaos. Lördagen veckan efter gick flyttlasset mot nya livet. Allt skulle förändras till det bättre nu. Vi skulle lämna sjukdom, misär och trasiga spillror bakom oss i den här flytten. Nu skulle ALLT förändras och bli bättre.

Jag minns att jag plockade upp posten på hallmattan och såg ett kuvert med Region Skånes logga på. Jag la högen på hallbyrån och tänkte att det antagligen var en räkning av något slag sedan operationen två veckor tidigare. Jag tänkte att jag öppnar kuvertet sen.

Jag öppnade kuvertet några timmar senare och instinktivt önskade jag att jag skulle låtit bli att öppna helt. Som att det skulle hjälpt.

I dag är det exakt ett år sedan jag fick veta att min äggstockscancer spridit sig och att jag fått metastaser i lungorna. Sju dagar senare satt jag mittemot min onkolog och namne i Lund och fick veta att ingen hittills överlevt.

/ J

22 maj 2014

För ett par månader sedan frågade Lina mig om hon fick ta en av mina texter här på bloggen i sin dödsannons. "Det skulle vara en ära" svarade jag och tänkte att jag nog hinner dö före.

Hon skrev om den lite som ni ser, men jag är ändå stolt över att världens bästa Lina valde en av mina texter som sin.

/ J

20 maj 2014

Jag skriver flera sms om dagen till dig, men kommer alltid på efter en stund att du är borta. Tittade på SVT Nyheters inslag om dig, och det är ju så absurt. LINA BALDENÄS DÖD ropar rubriken, och i filmen har journalisten Katia värdigt porträtterat dig. Men hallå, det är ju Lina - hon kan ju inte vara död. Så börjar jag ett sms om hur sjukt det är att SVT tror att du är död... Men just det.

Du ÄR ju död. Du kommer aldrig mer läsa ett sms från mig. Eller trösta min ångest. Eller skratta åt vår nattsvarta humor eller drömma om miraklet för oss båda.

För du är död Lina. Världen snurrar och jag kan inte förstå.

Min Lina är död.

/ J

19 maj 2014

Jag har nu traskat omkring några veckor och försökt mota skiten i grind. Jag hade ett par dagar där jag på allvar trodde jag skulle lyckas leva som fri igen. Jag kände mig lätt i kropp, själ och lungor. Inget kunde stoppa mig.

Men vem försöker jag lura?

Den väntar på mig överallt. I andetaget när jag blåser en ballong till dotterns sexårskalas och samtidigt känner hur ont det gör i höger lunga. Den finns med i benen i backarna jag inte klarar att cykla för det är för jobbigt när det känns som att lungorna ska sprängas. Den är med mig i bekantas skämt om vad vi ska göra under pensionen, eftersom det sannolikt inte kommer bli en svår nöt att knäcka för mig. Den är med mig i favoritseriens sista avsnitt. Den är med mig under telefonsamtalet om Linas död. Den är överallt.

Den förbannade jävla cancern.

Så nu backar jag, hittar ny strategi och planerar om. Det funkade inte att leva som fri, som att den inte finns. Så då får jag försöka hitta ett sätt att leva friare med den. Att göra den till en del av mig, men inte tillåta den att ta över mitt liv.

Kallelse och kontrastvätska till nästa röntgen har anlänt, men innan dess är det många dagar av sol och värme, vänner och barn, älskade make och Kent och Håkan och rött vin! Jag lever. Nu.

/ J

18 maj 2014

Lina.

Lina stormade bokstavligen in i mitt liv en septemberdag år 2000. Med sitt blonda långa hår, svarta långrock och cigg i ena handen. Vi hamnade bredvid varandra i klassrummet på MKV-kursen i Växjö och jag är rätt säker på att hennes första ord till mig var Petter. För Petter var den enda hon pratade om. Vi växte ihop lite under den vintern, jag och Lina. Sov i hennes stora loftsäng, pratade och rökte hela nätterna. Vi döpte hennes bil till Stan efter den ofantligt populära Eminem-låten. Jag förstod att vi skulle vara vänner livet ut.

Vi läste journalistutbildningen på JMG bägge två, Lina två år innan mig. Loke föddes två år innan min Isola. Som sedan föddes halvåret innan Elis. Sedan kom Jack och efter det fick jag Alve.

Två år innan jag fick min cancer fick Lina sin. Lina är den som lugnat paniken, tröstat gråten och med fast hand styrt mig genom helvetet. När dödsångesten slår till är hon faktiskt den ende i hela världen som förstår, för hon lever ju samma liv. Samma fantastiska liv som vi vill krama droppen ur varenda dag, med våra ungar och män och vänner och livet.

Vi har skrattat, vi har gråtit. Vi har hjälpt varandra att planera begravningarna. Pratat om vilken musik som passar bäst. Hur våra män ska leva vidare utan oss, när det är okej att de träffar nya. Hur kommer det gå för våra barn, kommer vår död bli ett evigt sorgemärke i deras så unga liv? Jag har alltid litat på att Lina finns där för kloka ord och tröstande skratt. Hon och jag. Vi slöt en pakt om att trotsa våra dödsdomar tillräckligt länge för att skåla i billig skumpa när vi fyller 40.

Lina.

Samma bottenlösa sorg du kände när Kristin dog känner jag nu. Det går inte att sätta ord på min sorg, den gräver stora hål i mitt hjärta. Jag läser våra sms-konversationer om och om igen, kollar bilder på oss från våra 14 år tillsammans. Jag är så fruktansvärt arg. Jag cyklade igenom en bokskog tidigare och bara skrek ut all min sorg och ilska. Skrek och skrek tills jag inte fick luft och gråtattackerna tog överhand. Alla känslor du beskrev när Kristin dog upplever jag nu. Då var hon den enda som förstod dig, nu var du den enda som förstod mig. Och nu står jag alldeles ensam kvar i ett enda stort hav av kaos, sorg och smärta.

Men precis som du gav ett löfte till henne ger jag samma löfte till dig.

Jag tänker resa mig, jag tänker slåss vidare. Jag tänker slåss för oss båda, för våra fem barn och två män. Jag vet att du är med mig hela vägen. Och när jag slagits färdig, så tar du emot mig. På den andra sidan.

Sov gott min älskade Fenomena. Vi ses i Nangijala.

/ J

 

2 maj 2014

Sitter på tåget till Göteborg. Snart framme och ska byta till Alingsås, där Linas fantastiska vän Alexandra hämtar upp mig och kör mig till sjukhuset. 

Overkligt och surrealistiskt, men jag känner ett lugn i kroppen sedan jag bestämde mig för att åka. Vi är värda mer än ett hejdå på telefon jag och Lina.

/ J

1 maj 2014

Tårarna tar aldrig slut, det är en sorgens natt i natt också. Blundar, lyssnar på vår Lasse Winnerbäck för första gången på en evighet och ber om mirakel.

/ J

30 april 2014

Ett par timmar efter jag fått veta att min Lina är riktigt dålig nu, så släpper Kent sitt nya album Tigerdrottningen. Jag orkade inte ens kolla texter eller lyssna från början till slut, som jag alltid annars gör som en liten ritual.

Men så heter sista spåret (elva spår, elvan är alltid fenomenal. 747, MIDVH.) "Den andra sidan".

Den andra sidan

Jag lever litet och spartanskt

Jag sålde allt av värde, brände det ingen vill ha

Till och med kärlek har ett pris

Har du en gång varit nära blir du aldrig mera fri 

Jag tar det sista steget själv

Jag raderar mina bilder

Raderar våra mail

Och när jag blundar hörs din röst

Jag kan inte se ditt ansikte,

Det var det jag glömde först

Jag vet vad tiden är värd

Och tiden rinner iväg

En gång var jag miljonär

När vi hade all tid i världen

Jag minns exakt när svaren kom

Du och jag var halvvägs

Men till ingenstans är det långt

Vi investerade våra liv

Vi trodde vi var försäkrade för all framtid

Men tid är pengar jag svär

Vart tog all tiden vägen?

En gång var vi miljonärer

När vi hade all tid i världen

Det fanns en värld av is i hjärtat mitt

Du startade en lavin när du gav mig ditt

Det känns som om vi möttes i ett helt annat liv

Och jag vet att vi ses på den andra sidan

----------------------

Jag är tom.

Helt tom.

Jag vill inte kämpa vidare utan dig Lina.
Jag kommer aldrig radera våra mail.
Men jag vet att vi ses på den andra sidan min älskade vän.

/ J

11 april 2014

Jag är så heligt förbannat trött på cancer-Jessica. Så jag tänker pausa henne.

Det är som ett rum fyllt med vatten, men längst upp i ena hörnet finns lite luft kvar. Om man trampar vatten ett tag kan man få ett andningshål och överleva en liten stund till. Där är jag nu, och det är okej. Jag har inte kramp än, jag är inte trött än. Jag känner som att jag kan fortsätta trampa här i hörnet med näsan över vattenytan i all evighet.

Förlåt att jag inte uppdaterat er om läget. Jag röntgades för ett par veckor sedan igen. Och läget är helt oförändrat. De där små förändringarna finns kvar. De har inte växt, varken till antal eller i storlek. Om något så kan onkologerna se en minskning.

Det är såklart fantastiska nyheter, det vet jag. Men...

...men vad är förändringarna då? Vilande metastaser verkar de som kan vara rörande överens om.

En tickande bomb. Jag försöker hitta rätt trådar att klippa av för att få tickande att tystna, men jag vet inte vilka som är rätt. Blå, röd eller svart?



Så nu har jag bestämt mig för att pausa. Jag tänker inte tänka cancer. Jag tänkte ha en vår och försommar som inte innebär cancer. Och så får vi se vad som händer efter det.

Har träffat en arbetsterapeut angående fötter och händer. Fick det mycket glädjande beskedet att mina senor i händerna är inflammerade! Vilket betyder att det finns en stor chans att vi kan fixa det! Sover med skenor och stöd för fingrarna. Bökigt, men jag vänjer mig. Märker ingen skillnad än, men fick veta att det kan ta fyra till sex veckor innan jag märker någon slags resultat. Fortsätter med akupunkturen för vallningarna, med fantastiskt resultat.



Min cancer-paus kommer inte innebära bloggpaus, men kanske kommer fokus flyttas till annat. Det händer mycket i mitt liv nu, relationer förändras, vänskap förnyas och tankegångar byter banor. Och jag lovar att försöka bättra mig vad gäller uppdateringar!

/ J

Hon fattas mig så.

Jag försöker tänka logiska tankar, att hon var en katt. Inget barn. Att det inte riktigt är okej att vilja lägga sig ner och självdö för en katt.

Hon var en katt. Men hon var vår katt. En familjemedlem. Och i går fick hon somna in i min famn på ett golv, inlindad i en av mina koftor vi alltid slogs om hon och jag. Vi gick från sex till fem i vår familj, och sorgen är total.

Jag ser henne överallt, jag hör henne överallt. Jag går och kramar hennes favoritkuddar, försöker lukta på övergivna hårstrån som alltid retat mig till vansinne. Vad jag inte skulle göra för att få tillbaka henne igen. Det är så tyst, och det är så tomt.

Och jag sörjer som att jag faktiskt förlorat ett barn. Min bebis sedan 10 år.

Älskade Sigge vad du fattas mig.

17 mars 2014

Det är rörigt nu. Jag tänker varje dag att jag vill och borde och ska uppdatera bloggen.

Som Isola ropade hela sommaren i cykelkärran bakom mig i backarna. "Jag kan, jag vill, jag ska".

Dagarna flyter samman och den där månaden jag skulle njuta så av är snart till ända.

Träffade en reumatolog för lederna, händerna och fötterna. Nej jag har inte fått reumatism. Vidare remiss till sjukgymnast. Eller arbetsterapeut som det kanske heter nu? Jag kan inte använda händerna morgon och kväll längre. Det blir värre och värre. Det borde bli bättre.

En vän har det jobbigt och mycket av mina vakna tankar är där. Det är inte mitt fel att hon mår dåligt, men på grund av mig just nu. Allt är grötigt och smutsigt och jag är så ledsen för att hon är ledsen. När Maria fick cancer och jag samtidigt trodde jag var frisk så tänkte jag flera gånger varje dag att jag ville stoppa henne i en ficka och bära med mig henne hela tiden och skydda henne mot allt ont. Så känner jag nu också.

Och jag antar att andra känner så för mig också? Att ni vill skydda mig mot det onda i livet. Det hemska i sjukdomen. Döden döden.

Nästa vecka ska jag dela en krönika här. Som handlar om känslorna inför de man lämnar efter sig. Fick korrläsa den i dag och ja. Det är speciellt att läsa en annan sätta på print vad man själv känner. Ångesten som river i en när man tänker på den förlamande och avgörande sorgen man kommer uppbringa hos de man älskar absolut mest och vill skydda från allt ont.

/ J

5 mars 2014

Sedan Isola föddes en solig morgon för snart sex år sedan har ena katten, Sigge, sovit med henne på nätterna. En egen huvudkudde bredvid Isas fick hon, så sov de sött natt efter natt.

Sedan blev jag sjuk. Och innan jag ens visste om det själv hade Sigge flyttat in på min kudde. Och där har hon stannat. Natt efter natt. 

Jag vet ju att katter tar hand om gravida och sjuka, i alla fall Sigge.

Men de senaste veckorna har det här hänt:

/ J

28 februari 2014

Fredagsfeeling! Hur länge sedan var inte det?

Läkaren ringde igen. Lund har beslutat att vänta en månad innan vi gör en ny CT. Läkaren som ringde undrade försiktigt om det känns okej? EH JAAA! En månads frist, en månads paus. En månads andning! Hurra!

Jag vet att en månad inte gör något varken till eller från OM det nu visar sig vara metastaser ändå. Så en månad! I vårsolen hoppas jag. Med grönskande knoppar i trädgården! LIVET!

Ja ni fattar ju. Jag är löjligt lycklig just nu.

Lund har inga teorier. Konstaterade mer att förändringen lyser inte alls, och att den krympt och det är jättekonstigt. Frågade om min andning, jag sa att den varit jobbigare de senaste veckorna. Men att jag inte vet om det är lungorna eller ångesten som satt sig på bröstet. De undrade över förkylningar, feber, infektioner. Jag vet bara att när jag var full med metastaser kändes lungorna bra, och nu känns de knackiga. Vilket var anledningen att jag var övertygad om cellgiftsstart.

En månad! HURRA!

/ J

26 februari 2014

I dag har vi fått resultatet av måndagens pet-ct och det är smått overkligt. Jag har inga fler metastaser i lungorna, resten av kroppen är helt rent och det mest otroliga – den förändringen som finns har KRYMPT! Nu kliar sig läkarna och onkologerna i huvudet och det finns faktiskt en chans att detta inte är en metastas, att det istället är någons slags lunginfektion. Tumörer lyser som eldflugor efter en pet-ct, men den här lyste inte alls skarpt. Dock gör sällan min cancers cellsort det, så det i sig behöver inte betyda så mycket. Men det faktum att den dessutom krympt gör att vi nu avvaktar och låter Thorax-kliniken och onkologerna i Lund fundera vidare på nästa steg. Metastas eller inte, vi vill alla gärna veta vad det är i lungan. En variant kan vara att ha is i magen och vänta några veckor innan jag röntgas igen, för att se om mer har hänt sedan sist. Eller så kan vi operera ut förändringen för att se vad det är. För mig spelar det ingen roll!

Det här är miraklet vi bett om. Ingen vågade tro just detta, eftersom chansen var minimal. Jag var laddad inför cellgiftsstart på måndag, så när en väldigt förvånad läkare ringde med besked i dag blev jag förstås chockad. Sedan hoppade jag av bussen och släppte ut ett tjut av lycka i bästa stil med Ronjas vårskrik.

Inga cellgifter. Inga elaka metastaser! INGA CELLGIFTER!!

Nu ska jag hämta barn på förskola, gå på 1,5-årskoll på BVC med min prins och sedan ska Isola få välja fika i affären att fira med! Tack för samtal, sms och mail – ni är fantastiska. Älskar er till månen!

/ J